Våren 1997 klev fåret Dolly och embryologen Ian Wilmut in i uppfinnarhistorien. Då spred tidskriften Science Dollys namn och bild över världen.

Begreppet vuxenkloning hade fått ett ansikte. Det var tydligt om än inte mänskligt: Dolly hade vitt huvud som ett Finn Dorset-får. Hon föddes av ett blackface-får, med svart huvud.

I traditionell mening har Dolly varken mamma eller pappa. Hennes arvsanlag är inte resultat av en befruktning. De kom från juvret av ett vuxet får. Dolly är en kopia av något som redan var fött. Ian Wilmut hade tagit juvercellen ur en cellodling från ett då avlidet får. Han sög kärnan ur cellen i rätt ögonblick, i den första av fyra faser som en cell genomgår före delning. Cellkärnan fördes in i en urgröpt äggcell. En kort elektrisk impuls aktiverade den nu fusionerade cellen.

Ian Wilmut hade nyskapat ett embryo. Generna från juvercellen - en kroppscell och inte en könscell - skulle utveckla ett helt får. Det var vad som hände i surrogatmammans livmoder.

Resultatet blev Dolly.

Ian Wilmut hade utfört ett liknande konststycke året innan. Då klonade han lammen Megan och Morag ur hudceller. Med Dolly demonstrerades tekniken med större tydlighet. Hon var en kopia av något som redan hade levat - och dött. Megan och Morag klonades ur hudceller från ett ofött embryo.

Fåret Dolly gav upphov till en mediadebatt om kloning av avlidna genier, hatade diktatorer och beundrade fotbollsstjärnor. Det mesta baserat på diffusa idéer om vad som skapar genier, diktatorer och fotbollsstjärnor. Under tiden växte Dolly sig stor och stark. Hon födde själv lammet Bonnie på naturlig väg.

Och så gav hon näring till de förhoppningar som är den egentliga vinsten med vuxenkloning: bättre möjligheter att utnyttja däggdjur som proteinfabriker.