Det var kylslaget torsdagen den 14 september 1939 när den ryskfödde amerikanen Igor Sikorsky tog plats i sin rotordrivna luftfarkost, VS-300. Han behöll både hatt och överrock på vid det första lyftförsöket med sin egen helikopterkonstruktion.

Trots rotorns flaxande satt hatten kvar medan Sikorsky visade att farkosten både kunde lyfta och sjunka, flyga i sidled och bakåt. Ja, allt utom att flyga framåt.

Samma problem uppträdde även vid andra flygförsöket, ett halvår senare. Detta tvingade konstruktören och hans medarbetare att tänka om och överge den styrteknik de hämtat från de vanliga flygplanen, med två stjärtrotorer, en horisontell rotor för höjdstyrning och en vertikal för sidstyrning.

När Sikorskykonstruktionen flög igen efter ytterligare ett år, hade teknikerna istället samlat all lyft- och höjdstyrning till själva huvudrotorn och koncentrerat motvridning och sidstyrning till en enda "aktersnurra". Därmed var den första praktiska helikoptern född med den tekniska lösning som de flesta helikoptrar har också i dag.

Sikorsky VS-300 var inte den första helikopter som flög. Tekniken värktes fram under flera århundraden. Med arvet från leksakssnurror i Kina och Leonardo da Vincis teckningar från 1480 försökte innovatörer från 1700-talets början fram till omkring 1920 bygga flygande farkoster med motroterande propellrar. En av dem var Sikorsky.

Men det visade sig vara en svår flygteknik som för det mesta provades i modellplan, utan piloter. Först att flyga rotormaskin som pilot sägs vara en fransman, Paul Cornu år 1907. Från och med 1920-talet flög sedan bland annat Berliner, Kamov, D'Ascanio och de la Cierva (han med autogiron) med egna alster.

Den allra första längre helikopterflygningen anses numera ha gjorts 1936 av tyska Focke-Wulf med Fw 61, ett flygplan med motroterande propellrar i två utriggare. En konstruktion som de flesta använt dittills, men som i längden inte kunde tävla med Sikorskys mer praktiska lösning.