När det första atomuret byggdes 1949 fick forskarna ett mätinstrument som i dag är oumbärligt. Data- och telekommunikationer, transporter, astronomi, navigering, finansiella transaktioner och djupdykningen in i materiens allra minsta beståndsdelar är beroende av tidmätning med högsta precision.

Tidigare var kvartsuren de mest pålitliga tidgivarna. Men de fick aldrig äran av att definiera vår tid. Ända fram till 1967 var det jordens rotation som bestämde den internationellt standardiserade tiden. En sekund definierades helt enkelt som 1/86 400 av tiden det tar för jorden att snurra ett varv.

I dag är det atomuret som bestämmer hur lång en sekund är. Nämligen 9 192 631 770 svängningar i atomen cesium 133.

Ett av världens mest noggranna atomur, Nist-7, finns hos National Institute of Standard and Technology i USA. Den visar högst en sekund fel på sex miljoner år.

Om man mäter avståndet till solen med hjälp av Nist-7 blir mätfelet högst en tiondel av diametern av en människas hårstrå.

I Sverige är det Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut, SP, i Borås som håller reda på tiden. Hos SP finns tre synkroniserade cesiumur som definierar den svenska nationella tidsskalan.

Atomurens tid jämförs sedan med den internationella atomtidskalan genom mätningar mot satellitnavigeringssystemet GPS via den Internationella Byrån för Mått och Vikt, BIPM, i Paris.

1989 fick atomuret Nobelprisstatus. Då delades fysikpriset mellan de tre forskarna Norman Ramsey, Hans Dehmelt och Wolfgang Paul.

De belönades alla för sitt arbete med utvecklingen av atomuren.

De teoretiska grunderna för atomuret lades redan på 1930-talet. Då utvecklade Isador Rabi vid Columbia University i USA en metod som han 1945 föreslog skulle kunna användas för att bygga en atomklocka.