30 Bakeliten
Av: Erik Mellgren
Publicerad 16 december 1999 13:32
Diamanter är för evigt. Bakelit också. Inte undra på att det bland mycket annat också gjordes smycken av denna urplast.
Att bakelit varar för evigt, det påstod Leo Baekland, en belgisk kemist som utvandrat till USA.
1907 uppfann han bakeliten, världens första helt syntetiska plastmaterial. Ett material som genom sin tålighet och formbarhet i många sammanhang var bättre än naturmaterialen. Egentligen var Baekland ute efter ett ersättningsmedel till shellack, som då användes till grammofonskivor och för elektrisk isolering. Han, liksom flera andra kemister, laborerade med blandningar av fenol och formaldehyd. Fenol, även kallat karbolsyra, utvanns ur stenkolstjära.
De två ämnena reagerade med varandra till en hartsliknande substans. Reaktionen hade upptäcks redan på 1870-talet av den tyske kemisten Bayer. Problemet var att de gaser som bildades under reaktionen gjorde materialet sprött och poröst.
Men Baekland fann på råd. Han malde ned den nybildade fenolhartsen, blandade den med fyllmedel som trämjöl, bomullslump eller pulvriserad glimmer och formpressade massan under högt tryck och hög temperatur.
Trycket hindrade gaserna från att förstöra plasten. Under formningen tvärbands mokekylerna och gav ett hårt, stabilt material.
Leo Baekland var en framstående tekniker, med 190 patent i eget namn. På sin tid jämfördes han med Edison. Och precis som denne var han också en slipad affärsman. Han köpte upp konkurrerande företag och förde in dem under sitt eget Bakelite Corporation, med ett stort B och en liggande åtta som symbol. För de oändliga möjligheterna hos bakeliten och dess oförstörbarhet.
Kanske är Sveriges mest kända bakelitprodukt den gamla svarta telefonen. Annars dök materialet upp i radioapparater, knappar, inredningsdetaljer i bilar, elektriska kontakter och så vidare. Och under 1930-talets depressionsår som sagt även i smycken, stora broscher i brun, svart, eller mörkt rödaktig bakelit.
Men snart trängdes den mörka bakeliten undan av nya plastmaterial. En orsak var efterfrågan på ljusare plaster som kunde färgsättas friare. Även om bakeliten fortsatt användes bakom apparaternas höljen, för kontaktsocklar och liknande. Och de konsthantverkare som gör plastsmycken i dag väljer hellre genomskinlig akryl än murrig bakelit.
Att bakelit varar för evigt, det påstod Leo Baekland, en belgisk kemist som utvandrat till USA.
1907 uppfann han bakeliten, världens första helt syntetiska plastmaterial. Ett material som genom sin tålighet och formbarhet i många sammanhang var bättre än naturmaterialen. Egentligen var Baekland ute efter ett ersättningsmedel till shellack, som då användes till grammofonskivor och för elektrisk isolering. Han, liksom flera andra kemister, laborerade med blandningar av fenol och formaldehyd. Fenol, även kallat karbolsyra, utvanns ur stenkolstjära.
De två ämnena reagerade med varandra till en hartsliknande substans. Reaktionen hade upptäcks redan på 1870-talet av den tyske kemisten Bayer. Problemet var att de gaser som bildades under reaktionen gjorde materialet sprött och poröst.
Men Baekland fann på råd. Han malde ned den nybildade fenolhartsen, blandade den med fyllmedel som trämjöl, bomullslump eller pulvriserad glimmer och formpressade massan under högt tryck och hög temperatur.
Trycket hindrade gaserna från att förstöra plasten. Under formningen tvärbands mokekylerna och gav ett hårt, stabilt material.
Leo Baekland var en framstående tekniker, med 190 patent i eget namn. På sin tid jämfördes han med Edison. Och precis som denne var han också en slipad affärsman. Han köpte upp konkurrerande företag och förde in dem under sitt eget Bakelite Corporation, med ett stort B och en liggande åtta som symbol. För de oändliga möjligheterna hos bakeliten och dess oförstörbarhet.
Kanske är Sveriges mest kända bakelitprodukt den gamla svarta telefonen. Annars dök materialet upp i radioapparater, knappar, inredningsdetaljer i bilar, elektriska kontakter och så vidare. Och under 1930-talets depressionsår som sagt även i smycken, stora broscher i brun, svart, eller mörkt rödaktig bakelit.
Men snart trängdes den mörka bakeliten undan av nya plastmaterial. En orsak var efterfrågan på ljusare plaster som kunde färgsättas friare. Även om bakeliten fortsatt användes bakom apparaternas höljen, för kontaktsocklar och liknande. Och de konsthantverkare som gör plastsmycken i dag väljer hellre genomskinlig akryl än murrig bakelit.
Ny Teknik Jobb
Bloggar som länkar hit
