Den 1 oktober 1939 lyckades en grupp ingenjörer i nordtyska Peenemünde, ledda av den unge doktorn i raketteknik Wernher von Braun, skicka iväg en vätskedriven artilleriraket, A-5, drygt tolv kilometer upp. De nådde upp i jordens stratosfär, långt ovanför topphöjderna för dåtidens flygplan. Här började rymden på den tiden. Tyskarna kunde därför med visst fog kalla A-5 för den första rymdraketen.
 
Peenemündegruppen befäste senare sin position som pionjärer för rymdraketer. 1942 flög en ny, större raket, A-4, "på ett par mils höjd och mer än 20 mil i längd". 1945 nådde gruppen sedan hela 80 kilometers höjd med en vidareutvecklad version försedd med pilvingar, A-4b (även kallad A-9). Under trycket från andra världskriget försågs grundversionen A-4 sedan med en stridsspets och blev den första långdistansmissilen, V2-bomben. A-9 var tyskarnas försök att bygga en interkontinental ballistisk missil för att nå ända till andra sidan Atlanten.
 
Men fäderna till den moderna rymdraketen är egentligen fyra: Wernher von Braun och hans äldre kollega Hermann Oberth samt ryssen Konstantin Tsiolkovskij och amerikanen Robert Goddard.
 
Fysikprofessorn Hermann Oberth var inspiratör till den tyska raketutvecklingen. 1923 gav han ut en liten skrift med titeln "Raketen i den interplanetära rymden". I den beskrev han i detalj en raket som skulle nå övre atmosfären och hur raketdrift skulle fungera i rymdens vakuum. Han ledde sedan de tidiga tyska raketförsöken innan von Braun släpptes in i gänget och sedan tog över som teknisk problemlösare och pådrivare.
 
Redan 1903 hade den ryske läroverksläraren Tsiolkovskij gett ut boken "Utforskning av universums rymd med reaktionsmaskin". I boken skisserade han ett rymdskepp som drevs av raketer där flytande bränslen blandades, tändes och alstrade framdrivande gasström.
 
Den kemikunnige läraren föreslog i första hand flytande väte och syre som bränsle, med fotogen eller metan som alternativ. Tsiolkovskij talade också om "tåg av raketer" och roterande svänghjul som skulle styra dessa flerstegsraketers färder genom rymden. Men läroverksläraren byggde, såvitt känt är, aldrig någon praktisk raket.
 
Det gjorde däremot den amerikanske matematikern och fysikern Robert Goddard. Han började 1909 med teoretiska raketstudier och insåg snabbt fördelarna med flytande bränslen, precis som Tsiolkovskij. 1919 publicerade han "Metod för att nå extrema höjder" med sin vision för att driva och styra rymdraketer. 1926 lyckades han få den första raket som drevs med flytande syre och bensin att lyfta.
 
Men trots ihärdiga försök lyckades han aldrig övertyga den amerikanska militären om fördelarna med vätskeraketer. När de till slut satsade på rakettekniken ville de använda fasta bränslen. Trots att USA vid andra världskrigets slut tog över specialisten på vätskedrift von Braun, förlorade man troligen kapplöpningen om att skjuta upp den första satelliten på grund av just bränslevalet.
 
Den 4 oktober 1957 nådde ryska rakettekniker det definitiva höjdrekordet. Då placerade den ryska tvåstegsraketen R7 - en vidareutvecklad och påbyggd tysk A-4 - en liten last i en omloppsbana runt jorden. För första gången hade en raket då nått den nödvändiga hastigheten på över 29 000 kilometer i timmen.