20 Lasern
Av: Erik Mellgren
Publicerad 16 december 1999 13:07
Vi såg ljuset. Fysiklektorn, stadsläkarn, vi ambitiösa gymnasister på reallinjen och några officerare från artilleriregementet. Där satt vi alla, med huvudet vridet åt höger och tittade på en liten röd fläck på väggen. Lasern hade kommit till Östersund.
Föredragshållaren var lärarpraktikant, med ett förflutet som laserforskare på Foa. Hans demonstrationsanläggning såg inte mycket ut för världen och liknande inte alls den apparat ärkeskurken Goldfinger försökt klyva Sean Connery med i den senaste Bondfilmen.
Den här lasern rymdes i en vanlig matdosa av aluminium. Sammanvirade med en bit aluminiumfolie fanns en ljusskär stav av syntetisk rubin och en blixturladdningslampa, ett xenonrör. Att detta var en av seklets största upptäckter var inte helt lätt att begripa.
Sommaren 1960 visade den amerikanske fysikern Theodore Maiman upp världens första fungerande laser, en rubinlaser av samma slag som den i matdosan. Då hade teorin bakom lasern och dess nära släkting inom mikrovågsområdet, masern, redan utvecklats. Bland annat av de tre som sedan belönades med Nobelpriset, amerikanen C H Townes och ryssarna Basov och Prochorov.
Lasern fick ett mycket snabbt genombrott. Den första rubinlasern följdes snabbt av flera nya lasertyper, till exempel olika gaslasrar, lasrar i neodymdopat glas och halvledarlasrar.
Ögonoperationer med laser för att "punktsvetsa" lossnande näthinnor blev etablerad teknik redan under mitten av 1960-talet.
Redan 1962 testades avståndsmätning med laserljus som skickades mot månen. I dag är avståndsmätning med laser en standardmetod på byggarbetsplatserna. Och första gången lasern användes för upplinjering, som ett förlängt vattenpass, var när den nya linjära partikelacceleratorn i Stanford byggdes.
Halvledarlasrarna lovade redan då möjligheter till snabba, bredbandiga telekommunikationer. Det enda problemet var att atmosfären så lätt dämpade ljuset. Kanske skulle signalerna kunna skickas genom lufttomma rör? spekulerade en populärvetenskaplig författare. Problemet löstes snabbt genom en annan av 1900-talets stora uppfinningar, fiberoptiken.
Föredragshållaren var lärarpraktikant, med ett förflutet som laserforskare på Foa. Hans demonstrationsanläggning såg inte mycket ut för världen och liknande inte alls den apparat ärkeskurken Goldfinger försökt klyva Sean Connery med i den senaste Bondfilmen.
Den här lasern rymdes i en vanlig matdosa av aluminium. Sammanvirade med en bit aluminiumfolie fanns en ljusskär stav av syntetisk rubin och en blixturladdningslampa, ett xenonrör. Att detta var en av seklets största upptäckter var inte helt lätt att begripa.
Sommaren 1960 visade den amerikanske fysikern Theodore Maiman upp världens första fungerande laser, en rubinlaser av samma slag som den i matdosan. Då hade teorin bakom lasern och dess nära släkting inom mikrovågsområdet, masern, redan utvecklats. Bland annat av de tre som sedan belönades med Nobelpriset, amerikanen C H Townes och ryssarna Basov och Prochorov.
Lasern fick ett mycket snabbt genombrott. Den första rubinlasern följdes snabbt av flera nya lasertyper, till exempel olika gaslasrar, lasrar i neodymdopat glas och halvledarlasrar.
Ögonoperationer med laser för att "punktsvetsa" lossnande näthinnor blev etablerad teknik redan under mitten av 1960-talet.
Redan 1962 testades avståndsmätning med laserljus som skickades mot månen. I dag är avståndsmätning med laser en standardmetod på byggarbetsplatserna. Och första gången lasern användes för upplinjering, som ett förlängt vattenpass, var när den nya linjära partikelacceleratorn i Stanford byggdes.
Halvledarlasrarna lovade redan då möjligheter till snabba, bredbandiga telekommunikationer. Det enda problemet var att atmosfären så lätt dämpade ljuset. Kanske skulle signalerna kunna skickas genom lufttomma rör? spekulerade en populärvetenskaplig författare. Problemet löstes snabbt genom en annan av 1900-talets stora uppfinningar, fiberoptiken.
Ny Teknik Jobb
Bloggar som länkar hit
