19 Radarn
Av: Sven-Olof Carlsson
Publicerad 16 december 1999 13:07
Året var 1934. Då skickade en brittisk kommitté för luftförsvar en fråga till fysikern Robert Watson-Watt: var det möjligt att rikta radiovågor och alstra en "dödsståle" mot flygplan? Den teoretiskt mycket kunnige men också ovanligt praktiske fysikern sågs i England som ett eltekniskt geni.
Svaret från Watson-Watt var nej; han trodde inte på någon dödsstråle. Men han trodde att det borde vara fullt möjligt att sända ut radiovågor och få ekon tillbaka. Genom sin assistent A F Wilkins hade han hört om flygplan som skärmat av och återsänt fragment av radioutsändningar. Sådan teknik skulle säkert också duga för att upptäcka var i luften en störningskälla befann sig. Watson-Watt kallade fenomenet Radio Direction Finding.
Watson-Watt och Wilkins prövade teorin praktiskt och fann att den fungerade. Den enkla radioapparaturen kunde till och med ge en uppfattning om avståndet till störningskällan. En sådan teknik hade prövats redan 1924 av en annan brittisk fysiker, E V Appleton, för att mäta avståndet till jordens jonosfär.
Eftersom ärendet var mycket hemligt, använde Watson-Watt i sin försöksrapport ett nytt kodnamn: RaDAR (Radio Direction And Ranging). Den positiva rapporten fick fart på britterna. 1935 startade en snabb utveckling som gav Storbritannien ett nytt varningssystem mot flyganfall. Redan i maj 1937 fick brittiska flygvapnet, RAF, ta emot den första fungerande flygvarningsradarn.
Vid andra världskrigets utbrott i september 1939 stod ett 20-tal större flygvarningsanläggningar utefter brittiska ost- och sydkusten. Britterna hade även byggt en första mobil RaDAR-utrustning som provades både på marken och på fartyg. 1941 var massproduktion i full gång.
1939 var även tyskarnas första radiovarnare (RDF) Freya klar. Deras teknik byggde på erfarenheter från en radiovarnare mot kollisioner till sjöss som tyske ingenjören Christian Huelsmayer provade de första åren på 1900-talet och fick patent på 1904.
Storbritanniens lilla försprång på radarsidan anses ha bidragit till att de allierade vann såväl "Battle of Britain" som "Battle of the Atlantic".
Svaret från Watson-Watt var nej; han trodde inte på någon dödsstråle. Men han trodde att det borde vara fullt möjligt att sända ut radiovågor och få ekon tillbaka. Genom sin assistent A F Wilkins hade han hört om flygplan som skärmat av och återsänt fragment av radioutsändningar. Sådan teknik skulle säkert också duga för att upptäcka var i luften en störningskälla befann sig. Watson-Watt kallade fenomenet Radio Direction Finding.
Watson-Watt och Wilkins prövade teorin praktiskt och fann att den fungerade. Den enkla radioapparaturen kunde till och med ge en uppfattning om avståndet till störningskällan. En sådan teknik hade prövats redan 1924 av en annan brittisk fysiker, E V Appleton, för att mäta avståndet till jordens jonosfär.
Eftersom ärendet var mycket hemligt, använde Watson-Watt i sin försöksrapport ett nytt kodnamn: RaDAR (Radio Direction And Ranging). Den positiva rapporten fick fart på britterna. 1935 startade en snabb utveckling som gav Storbritannien ett nytt varningssystem mot flyganfall. Redan i maj 1937 fick brittiska flygvapnet, RAF, ta emot den första fungerande flygvarningsradarn.
Vid andra världskrigets utbrott i september 1939 stod ett 20-tal större flygvarningsanläggningar utefter brittiska ost- och sydkusten. Britterna hade även byggt en första mobil RaDAR-utrustning som provades både på marken och på fartyg. 1941 var massproduktion i full gång.
1939 var även tyskarnas första radiovarnare (RDF) Freya klar. Deras teknik byggde på erfarenheter från en radiovarnare mot kollisioner till sjöss som tyske ingenjören Christian Huelsmayer provade de första åren på 1900-talet och fick patent på 1904.
Storbritanniens lilla försprång på radarsidan anses ha bidragit till att de allierade vann såväl "Battle of Britain" som "Battle of the Atlantic".
Ny Teknik Jobb
Bloggar som länkar hit
