Luft, eld och vatten. Det var ingredienserna till Kristian Birkelands och Sam Eydes konstgjorda kvävegödsel, den så kallade norgesalpetern. Dessa två norrmän var först i världen med att lyckas krama kväve direkt ur luften.

Mötet 1903 mellan vetenskapsmannen Birkeland och entreprenören Eyde blev en riktig stjärnsmäll. Eyde hade idéerna om att fixera kvävet ur luften med "världens största blixt". Birkeland hade verktyget för detta artificiella åskväder, sin "elektriska kanon". En 3 000 grader het ljusbåge skapades, som förenade luftens kväve och syre. När kväveoxiderna sedan reagerade med vatten bildades salpetersyra, som neutraliserades med kalk till konstgödsel.

Birkeland-Eyde-metoden blev snabbt framgångsrik. Redan 1905 bildades företaget Norsk Hydro, som byggde den första gödselfabriken, Notodden Salpeterfabrikk, samma år.

Men bara några år senare,1913, började det tyska kemiföretaget BASF att producera ammoniak med en ny metod: Kväve ur luften och syntetiskt framställd vätgas får reagera med varandra under högt tryck och med hjälp av en katalysator av järnoxid. Det ger en gas som till 15 procent består av ammoniak. Ammoniaken avskiljs sedan genom kondensation.

Haber-Bosch-metoden kallades den efter sina skapare, kemisten Fritz Haber och teknikern Carl Bosch. Den utkonkurrerade så småningom den norska metoden och är fortfarande den mest använda vid kvävegödseltillverkning.

Världsproduktionen av ammoniak tog ordentlig fart först efter andra världskriget. I dag är ammoniak världens näst mest producerade kemikalie, endast överträffad av svavelsyran. Och det mesta, 80 procent, går till konstgödsel. Så här nästan 100 år efter norrmännens uppfinning har vi hunnit uppleva den intensiva konstgödningens nackdelar också. Men under den förra hälften av 1900-talet sågs konstkväven som räddaren från en världsomfattande hungerkatastrof.

Så mycket märkligare då att den lysande fysikern Birkeland aldrig fick något Nobelpris, varken för denna sin uppfinning eller för sina andra insatser inom forskningen; han kartlade bland annat sambandet mellan jordmagnetism och norrsken.

Det var Haber som kammade hem Nobelpriset i stället, för sin metod. Hade Nobelkomittén då, 1918, valt att lägga några etiska aspekter på Fritz Habers övriga verksamhet hade han nog aldrig fått priset. Haber var nämligen den som utvecklade de kemiska stridsvapnen för Tyskland under första världskriget, som tvärt emot Haagkonventionen också använde klorgas mot de allierade. Livet är orättvist. Men Haber hade redan drabbats av hämndens gudinna. Några dagar efter klorattacken begick hans hustru självmord. Med Habers egen tjänstepistol.