När transistorn uppfanns på Bell Labs 1947 blev det för första gången möjligt att tillverka datorer som inte krävde flygplanshangarer för att få plats.

Men fortfarande bestod datorerna av enstaka komponenter. Det var ett tidskrävande arbete att löda fast transistorer, motstånd och kondensatorer för hand. Risken fanns också att någon av de tusentals lödfogarna brast och datorn slutade fungera.

Det behövdes en smartare tillverkningsmetod.

Ingenjören Jack Kilby hade bara jobbat på Texas Instruments i två månader när kollegorna gick på två veckors semester i juli 1958. Men som nyanställd hade han ingen rätt att ta ledigt.

Under sommarveckorna kom han fram till att såväl transistorer som motstånd och kondensatorer gick att tillverka av halvledarmaterial. Därmed borde de också gå att tillverka på en och samma halvledarskiva.

De närmaste veckorna byggde han några prototyper. Den 12 september kunde han presentera en fungerande integrerad krets, en oscillator uppbyggd av fem olika komponenter. Den var 11 millimeter lång och tillverkad i germanium. Från ytan spretade metall-trådar som Kilby använt för att binda samman kretsens olika delar.

Trådarna var ett problem. De måste fortfarande lödas fast för hand.

Ovetande om Kilby hade fors-karen Robert Noyce på Fairchild Semiconductor samtidigt konstruerat en liknande krets. På Fairchild fanns också fröet till lösningen på förbindningsproblemet.

Tidigare samma år hade en av Fairchilds grundare Jean Hoerni uppfunnit planartekniken. Med den kunde man med fotografiska masker etsa fram negativt och positivt dopade områden inne i halvledaren. Masker definierade vilka områden som blev dopade. Genom att belägga kiselskivan med kiseldioxid kunde ytan också skyddas mot föroreningar utifrån.

Robert Noyce vidareutvecklade Hoernis process. Han förånga-de ett lager metall ovanpå kiseldioxiden och använde fotolitografin för att skapa ett mönster av metalledningar. Genom små hål i dioxidlagren fick metallen kontakt med transistorn. Metalledningarna förband på så vis flera transistorer och komponenter med varandra.

Den massproducerbara integrerade kretsen var född. Idag brukar Jack Kilby och Robert Noyce båda betraktas som kretsens uppfinnare.

Redan 1964 hade den nya tekniken pressat priserna så att en transistor som kostat 5 dollar på 1950-talet hade sjunkit till 4 cent. De senaste Pentium III-processorerna innehåller 23 miljoner transistorer och kostar några tusenlappar.