Den nya tekniken ger röntgenbilder med högre upplösning och kontrast, samtidigt som stråldosen kan sänkas. Men det patienten kanske främst märker är att den ganska tjocka plastbiten som tandläkaren stoppar in i munnen när man ska röntgas blir tunnare.

- Sensorn blir cirka tre millimeter tjock istället för fem-sju som idag, säger företagets vd Per Wiklund.

Plastbiten, som kallas intraoral sensor på tandläkarjargong, innehåller en detektormatris av samma typ som finns i digitalkameror. Den känner av synligt ljus, inte röntgenstrålning. Framför matrisen sitter därför ett så kallat scintillatorskikt som omvandlar röntgenstrålar till synligt ljus. Haken är att ljuset far i väg i alla riktningar vilket gör bilden oskarp. För att skydda detektorn ligger dessutom en fiberoptisk platta mellan detektorn och scintillatorskiktet, vilket ökar på tjockleken hos plastbiten. Det är dessa problem som Scint-X vill lösa.

Företaget har lyckats bygga en kiselskiva med minimala kanaler som placeras framför detektorn. Varje kanal fylls med scintillatormaterial. Därmed absorberas mer av röntgenstrålningen och ljuset leds rakt ner i kanalerna till varsin pixel utan spill.

- Vi har gjort småskaliga prototyper och verifierat konceptet med bra resultat. Nu ska vi bygga fullskaliga prototyper, säger företagets vd Per Wiklund.

Företaget har nyligen tagit in 3,1 miljoner kronor för att gå vidare. 1,5 miljoner kommer från riskkapitalbolaget Sting Capital, 1 miljon är ett lån från Almi och 600 000 bidrag från Vinnova.

Scint-X, som i fjol avknoppades från KTH, håller på att starta två samarbetsprojekt med kunder. Den ena är ett amerikanskt företag inom tandläkarsensorer, den andra är ett svenskt bolag som vill använda tekniken för materialanalys.

När kan er produkt nå marknaden?

- Om ungefär ett år om det rullar på lika bra som hittills, säger Per Wiklund.