Riskkapitalbolagen spelar en avgörande roll för de 33 hetaste teknikbolagen i Sverige. Det är det inget snack om. Bolagen har tagit in sammanlagt 2,12 miljarder kronor i riskkapital, det mesta så kallat venture capital, eller vencap, som riskkapital till unga bolag brukar kallas. Bara ett fåtal företag på listan över Sveriges hetaste teknikbolag klarar sig helt utan venture capital.

Men vad händer framöver? Är det slut på kapitalförsörjningen till förhoppningsfulla nya bolag i spåren av kreditstormar, börsfrossa och konjunkturoro? Nja, pengar finns, men det kan bli svårare att få del av dem. Oron är nämligen både bra och dålig för venture capital-bolagen. Bra, därför att värderingarna på potentiella bolag är på väg ned, det blir alltså billigare att köpa in sig i nya bolag. Dessutom stryps alternativa finansieringsmöjligheter eftersom det blir svårare för företagen att noteras på börsen och få kapital den vägen. Bankerna drar också öronen åt sig och nobbar fler av de företagare som söker lån. Men det är dåligt också, eftersom risken med att gå in i ett nytt bolag har ökat drastiskt på bara några månader. Sammantaget är det alltså varken guldläge eller krisläge för vencap-branschen. Snarare väntläge. Man avvaktar utvecklingen, bevakar möjliga bolag men är försiktig med att gå in i nya engagemang.

För pengar finns det som sagt fortfarande. Gott om pengar. Under 2007 investerades 5,6 miljarder kronor enligt Riskkapitalföreningen, som också har frågat sina medlemmar om prognosen för 2008. Dubbelt så många bolag säger att de ska öka investeringarna under 2008, jämfört med dem som räknar med att minska på investeringstakten.

Typen av bolag som man väljer att investera i varierar däremot med konjunkturcyklerna. Nu kommer entreprenörer i de yngsta företagen att väljas bort för mer mogna och trygga projekt. För såddföretagen går läget från tufft till ännu tuffare. När konjunkturen står och väger som nu – ska det bli en verklig lågkonjunktur eller är det möjligt att ekonomin återhämtar sig? – så blir det det en ren gissningslek att göra prognoser för hur lång tid det tar för en ny teknik att slå igenom. Det har också blivit svårare att förutse om investeringen ska lyckas, när man kan göra en ”exit”. För vem vet hur lätt eller svårt det är att notera ett bolag om fem år. Eller hitta en köpare som vill och kan betala ett rimligt pris. Dessa osäkerhetsfaktorer gör att många venture capital-bolag i dag väljer att avstå från företag som har lång väg att gå till marknaden.

–Vi är på väg till ett läge som är väldigt obehagligt för de unga företagen. De har svårt att bollplanka med potentiella kunder för sin produkt, eftersom dessa har fullt upp med sitt inre liv, alltså att skära i kostnader och rusta sig inför en sämre konjunktur. Vi försöker göra investeringar i lite mognare företag så att den annalkande lågkonjunkturen inte förstör möjligheterna att lyckas, säger Åsa Sundberg, partner i Provider Ventures och nyligen utsedd till en av Sveriges mäktigaste it-personer av Computer Sweden.

Men det finns också sånt som höjer stämningen i de svenska venture capital-bolagen, och därmed även hos de företag som vill åt deras pengar. Till exempel finns ett större intresse från utländska investerare. De senaste fem åren har inflödet av riskkapital från övriga nordiska länder ökat. Men ännu viktigare är tillströmningen av investerare från övriga Europa och USA. Och det handlar inte bara om att högen med pengar växer. Betydelsen av utländska investerare som dörröppnare till nya, stora marknader kan vara avgörande när ett företag från Sverige ska expandera. Cliqtech, som i dag är ett av världens snabbast växande teknikföretag och siktar på att Nasdaq-noteras, hade inte lyckats i USA utan stöd från amerikanska Index Ventures och Jerusalem Venture Partners, ett israeliskt/amerikanskt bolag. Framgångarna för bioteknikföretaget Sidec beror till stor del på finansiering från det tyska venture capital-bolaget Earlybird.

Regeringens proposition om forskning och utveckling som kommer i höst är ett annat samtalsämne i branschen. Flera aktörer som Affärsvärlden talat med tror på väsentligt större anslag.

–Min bedömning är att det låter lovande. Jag är inte orolig, för statens finanser är urstarka. Nu är det läge att satsa rejält på forskningsanslagen och på kommersialisering av innovationer. Det har stor betydelse för Sverige som ledande F&U-land och för oss i riskkapitalbranschen. Annars blir det tunt på vår lista över prospects, säger Claes de Neergaard, vd på Industrifonden.

En tredje trend är att det blir allt lättare att sälja portföljbolagen till stora företag, enligt Åsa Sundberg på Provider Venture.

– Jag pratar kanske lite för min sjuka moster här, men jag tror att det är på väg att bli som i USA. Att fler och fler stora företag köper in små, innovationsdrivna entreprenörsföretag. Det är redan vanligt i medicinsidan, men det kommer att sprida sig till telekom och andra branscher. Det behövs, för trots att vi skryter om att vi har så mycket FoU i Sverige, så kommer det inte ut så mycket av det på storföretagen. Det vet jag inte minst efter mina år på Telia, säger hon.

Det finns ytterligare en faktor som kan räknas in bland de positiva signalerna.

Flera bedömare som Affärsvärlden talat med betonar att venture capital-branschen har mognat.

–Från början var riskkapitalisterna glada amatörer. Oerfarna lycksökare, om man tänker på en del av dem som kom in i slutet av 1990-talet. Folk som inte hade investeringserfarenhet, inte visste hur man driver företag. Nu har det kommit in industriellt erfarna personer som kan bedöma affärer bättre, säger Christer Olofsson, professor i företagsekonomi på SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet, i Uppsala och en av de mest erfarna forskarna inom venture capital, ett område som han följt i drygt 20 år.

En annan konkret förändring är att fonderna är betydligt bättre finansierade i dag. Tidigare startades fonder med tio miljoner kronor, i dag är beloppet uppe i 100-tals miljoner.

Gemensamt för ven cap-bolagen är att de har pengar i fonder, pengar som kommer från till exempel 6:e eller 4:e AP-fonden, andra institutioner eller från privata investerare. Tidsperspektivet på investeringarna varierar, men det är vanligt att sikta på att avyttra innehavet inom fem till sju år, även om det också finns investeringar som kallas för ever-greens.

De företag som i första hand kommer i fråga för finansiering från venture capital-bolag är sådana som har höga utvecklingskostnader och långa ledtider, något som är typiskt för till exempel läkemedelsbranschen och högteknologiföretag. Ofta väljer ett venture capital-bolag att fokusera på bolag som befinner sig i en viss fas, till exempel expansionsfasen eller (fast mer sällan) såddfasen, det vill säga då ett bolag inte fått ut någon produkt på marknaden.

Det finns också en ständig konflikt, oberoende av börs och konjunktur, mellan entreprenörer och riskkapitalister. Det finns inget riskkapital, säger de förra. Det finns inte tillräckligt intressanta företag, säger investerarna. Åsa Sundberg ger båda parterna delvis rätt.

–Visst finns det mycket pengar i fonderna, men det betyder inte att det är lätt att få pengar. När vi springer på rätt personer, extremt drivande personer, med rätt psyke och en förmåga att ta in vad som händer i världen, blir vi jätteförtjusta. För sådana finns alltid pengar. Sedan finns det naturligtvis en massa konservatism i vår bransch också, att man beter sig som flockdjur och inte är tillräckligt kunnig.

Många venture capital-bolag betonar att det inte bara är pengarna de bidrar med. Det är affärskunnandet som är det viktiga. Ett nytt portföljbolag kan alltid vänta sig att en ny finansiär ställer krav på åtgärder.

–Om vi tar Tracab eller Lookalike, som är tekniska bolag, så handlar det ofta om att komplettera management, sälj och marknadsföringskompetensen. En fördel med svenska bolag är att de har ett internationellt tänkande, så är det inte i USA där de inte är mentalt beredda på att gå utanför, säger Åsa Sundberg.

Traction är ett bolag som delvis arbetar med vencap. Företagets arbetssätt skiljer sig rätt mycket från det vanliga i branschen. Här skickar man inte ut sina portföljbolag för att erövra världen. Det är mer ”keep your day job” som gäller. Det sägs om Traction att det väljer företag där inga andra vågar ta risken att gå in. Och att bolaget ibland köper in sig för en närmast symbolisk summa.

–Nja, jag vet inte om vi köper billigare än andra. Men vi är kanske lite mer sansade med pengarna i tidiga skeden. Vi står för en annan utvecklingsmodell, framför allt vill vi se en kunddriven utvecklingsprocess, där vi i ett tidigt skede hittar betalande kunder, säger Petter Stillström, vd på Traction.

Industrifonden bildades 1979 och har fram till 1996 fått statlig finansiering på totalt 1,6 miljarder kronor. Fonden är sedan dess självfinansierande och har växt till 3,5 miljarder.

Hur påverkar det er verksamhet att ni är ett offentligt finansierat venture capital-bolag?

–Vi försöker agera kraftfullast inom segment där det är lite tunt med privat kapital. Men vi måste agera affärsmässigt och kan inte ge oss ut på vilka äventyr som helst, säger vd Claes de Neergaard.

Melacures grundare om konkursen

Han skyller på riskkapitalet

Uppsalabaserade Melacure gick i konkurs 2004 och räknas som Bioteknik-Sveriges största konkurs. Jarl Wikberg, professor och entreprenör är en av grundarna till Melacure. I dag skyller han konkursen delvis på venture capital-bolagen. Riskkapitalet kom bland annat från Investor Growth Capital och Health Cap. Konkursen var uppmärksammad, inte minst på grund av att Melacures investerare drog sig ur när processen gått så långt som till att rekrytera patienter till en fas II-studie.

– Jag skulle vilja kritisera venture capital-bolagen för att de inte hade tillräcklig uthållighet, säger Jarl Wikberg.

Melacure fick 284 miljoner kronor. Alldeles för lite, menar Jarl Wikberg.

– Att ta fram ett nytt läkemedel kostar i genomsnitt 1 miljard dollar. Det fanns en naivitet hos venture capital-bolagen när de gick in. Ja, hos mig också. Jag har verkligen lärt mig mycket på den här resan. Det som är tragiskt är att många forskare inte lär sig om den här delen av samhället tidigare.

Nu är Jarl Wikberg luttrad. Och glad.

– Just i dag har jag registrerat ett nytt bolag. Men det är ett mjukvaruföretag, så vi ska satsa på att växa organiskt, vi behöver inte riskkapital, säger han.

_________________________________________________________

Brokig skara riskkapitalister

Svenska riskkapitalföreningen organiserar nästan samtliga privata aktörer inom riskkapital, både venture capital och privatpersoner, affärsänglar.

Går det att arbeta för dessa olika gruppers mål samtidigt, Tom Berggren, vd på riskkapitalföreningen?

– Det går faktiskt bra. De skiljer sig åt till viss del men alla har det gemensamt att de vill vara med och aktivt utveckla portföljbolagen. Dessutom är även de stora aktörerna måna om att affärsänglarna lyfts upp, eftersom de unga företagen ofta får sin första finansering genom dem.

Det ingår i föreningens uppdrag att lyfta fram betydelsen av venture capital. Men det finns kritiker som tycker att betydelsen överdrivs. Riskkapitalföreningen har lämnat rapporter om medlemmarnas betydelse för sysselsättningen, men fått kritik för att man mätt antalet arbetstillfällen i förvärvade bolag, inte enbart nya jobb.

– I vår senaste genomgång har vi tagit fasta på detta och redovisar hur den organiska tillväxten ser ut. Fyra av fem av medlemmarnas portföljbolag har vuxit enbart genom organisk tillväxt, säger Tom Berggren.

I den portföljbolagsstudie som kom härom dagen redovisas att de svenska portföljbolagen omsatte 285 miljarder under 2006. Då är alla portföljbolag, från sådd till buyout, inräknade.

Linda Vikström

Affärsvärlden