Forskningen vid Linköpings Universitet har skurits ned avsevärt de senaste åren. Endast 10-15% av alla Fo-assar har möjlighet att stanna kvar vid LiU, enligt ett offentligt uttalande från LiU själv. Varför ska man satsa på en forskarkarriär när man:

- Den första dagen premieras för att skriva flest artiklar
- Den andra dagen för att skriva mest citerade artiklar
- Den tredje dagen för att vara bäst pedagog
- Den fjärde dagen för att ha bäst samarbete med industriella partners
- Den femte dagen för att ha bäst samarbete med internationella grupper
- Den sjätte dagen för att bedriva den mest tvärvetenskapliga forskningen

och slutligen, den sjunde dagen upptäcker vi att de första sex dagarna premierades fel.

Nu är veckan slut, vad skönt, en ny vecka börjar

- Den första dagen premieras för att skriva flest artiklar
.
.
.

I alla komplexa verksamheter är det bästa är att verka för mångfald. Det gäller också forskning. Planhushållning av klantiga politiker med detaljstyrning mot vissa enstaka "superforskare" innebär en nationell katastrof. Statlig forskning är ingen sport med mål att vinna medaljer eller nobelpris. Målen för forskning är mycket vidare än så. Jämförelserna med den ca 30 ggr större superstaten USA är tokiga. Jämför i stället med Finlands realistiska och fungerande modell.

Redan nu hamnar över 90% av alla forskningsmedel på de gamla etablerade universiteten ... går det verkligen att öka den koncentrationen? Är gammal och etablerad alltid lika med spets och elit? En annan fråga som jag skulle vilja ta upp vad gäller fördelningen av forskningsmedel är hur mycket fördelas egentligen på saklig grund och hur mycket fördelas till kollegor och bekanta. Sverige är ett litet land där nätverk betyder oerhört mycket och detta styr även fördelningen av medel. Jag är inte säker på att bäst ansökan alltid vinner. Slutligen är jag starkt kritisk mot en del forskningsfinansiärers kompetens till att göra bedömningar av forskningsansökningar. Hur många av Nuteks, Vinnovas eller KK-stiftelsens medarbetare har själva disputerat och vet vad forskning verkligen är.

Vad vill jag då? Jag skulle gärna se att man ifrågasatte de gamla etablerade miljöerna lika hårt som de nya. Jag skulle gärna se ett bättre granskningsförfarande som bygger mer på öppenhet och saklighet.

Det är lätt att kasta skit och va ironisk, men svårt att komma med bra förslag. Okej om det var ett forum på aftonbladet...men man kunde önska sig mera från forskare. Vad gäller VINNOVA är andelen disputerade bland handläggare mycket hög. Sedan är det också så att forskning och ansökningar bedöms av externa bedömare, med hög kompetens, t ex professorer, med tydliga kriterier och processer. Jag kan tycka det är märkligt att man som forskare inte känner till detta. Gör man inte det rekommnederar jag att man tar reda på hur det fungerar genom att fråga. Jag hävdar att små högskolor har stora chanser. Men samtidigt är det helt klart så att kvaliteten är mycket skiftande bland högskolorna. En del mindre högskolor har oerhört svårt att ta till sig det. Det finns låg kvalitet även vid etablerade universitet, men de forskarna har också svårt att attrahera externa medel.
Till sist har jag aldrig förstått motsättningen med bra forskning (t ex artilar i A-journaler) och bra undervisning eller bra samarbete med industrins parter. Dvs den där kommentaren om veckans olika dagar är lika dum som när ett barn klagar över att samtidigt som man leker behöver det ibland städas och samtidigt som godis är gott behöver man borsta tänder, eller man behöver både lära sig räkna, skriva och läsa.
Sluta klaga börja leverera! Det gör en hel del forskare och de attraherar också mycket medel. Om de kallas för elit eller superforskare vet jag inte, men ett är säkert; de har förstått att världen inte består av att göra x eller y, utan att göra x och y!

Det är ju skönt att allt är perfekt på Vinnova ... min erfarenhet är dock kanske inte lika god. Projekt blir utkastade för att de är skrivna på engelska. Företagsrepresentanter prioriterar "forskning" som egentligen ligger nära konsultverksamhet och kan knappast sägas förstå var forskningsfronten ligger.

I Leijonborgs text andas att det är de stora universiten som skall få merparten av pengarna. Jag tror tvärtom i många fall. De mindre universitet är snabbare och mer flexibla och står idag för en god del av den vetenskapliga produktion (i t ex A-journaler) som finns i olika ämnen (inom Sam iaf).

Flertalet forskargrupperingar vid t ex KTH, SU, HHS, GU är direkt dåliga på att publicera vetenskapliga artiklar av kvalitet. Går Leijonborgs prop igenom är det i många fall de som kommer förlora.

Jag tycker Jonas Matthing, som själv arbetar på Vinnova, borde ta ett steg ned ifrån pedestalen och titta runt hur verkligeheten ser ut. Jag tror inte forskare är kritiska bara för att de måste.

Det de flesta forskare eftersträvar är en långsiktighet i sin forskningen i sin forskning. Om bedömningsgrunderna och prioriteringarna ändras ifrån finansiärerna vart och varannat år kan INGEN forskning bedrivas, verken bas- eller elitforskning. Jag mistänker att det är det som "Forskaren" menar.

Varför låter vi inte alla andra anställda i Sverige ha samma villkor som forskarna!? Låt alla ha tidsbegränsade anställningar , var tvungna att skaffa pengar till sin egen lön, arbeta minst 55 timmar i veckan, utvärderas på ständigt ändrade premisser osv.

Eftersom jag varit 7 år på ett mindre universitet och en kortare tid på VINNOVA så ser jag att en del av de föreställningar jag hade tidigare inte riktigt funkar. Om det sen innebär att jag sitter på en pedestal så kan jag inte annat än lägga den kritiken i samma barnsliga fack som jag berörde tidigare. Självklart behöver VINNOVA förstå det ni kallar verklighet och forskningsfront. Och jag påstår att vi gör mycket för att uppnå det. Ett uttryck för det är att jag inte är anonym i en sånhär diskussion. Sen tror jag inte att någon någonsin egentligen menar att VINNOVA är perfekt. Och när det gäller innovationsfinansiering ligger det i sakens natur att det inte kan bli så.
Min huvudpoäng var att jag tror mindre på kritik som upplevs som gnäll. Det leder helt enkelt ingen vart.
En annan poäng var att det inte heller är trovärdigt att generalsiera grovt. Utvecklingen har i 10 år gått mot att bra forskare och bra forskningsgrupper får medel, snarare än att man kan generalisera stora mot mindre lärosäten. Och det är enligt min mening fritt fram att sättta sig in i finansiärers mål och uppgifter - och sen lägga manken till för att attrahera bidrag. Vissa gör det.

Det är lätt att förbise det faktum att de större högskolorna (Lund, Uppsala m fl) får mest forskningsstöd och därför kan vara mera aktiva inom sin forskning. Vi har INTE en situation idag där alla svenska högskolor får samma chans att visa vad de går för. Skulle man t ex fördela pengar förutsättningslöst och utan hänsyn till en i sammanhanget ganska ointressant historik talar mycket för att det skulle stunda bistra tider för de stora ålderdomliga högskolorna.

Har jobbat både i på ett gammalt, ärevördigt universitet och ett nytt, osäkert med forskning. Medan forskarna på de gamla ställena påstår sig vara helt överlägsna och därmed ska ha självklar rätt att abonnera på VR-bidrag i decennier, så får de mindre högskolorna inte ens chansen. Det spelar ingen roll hur bra kvalitet en ansökan från ett mindre ställe har, du får ändå inga stålar.

Vad görs då på de gamla universiteten? Inte mycket sett till antalet citerade artiklar i internationella tidskrifter. Bidragen används istället som försörjning, eftersom de fina universiteten vägrar ge forskarna fast anställning. Jag har kollegor som närmar sig pensionen och som aldrig haft ett fast jobb!

Vad liknar det? Fo-politiken i lilla Sverige är ett skämt, undra på att många lägger av eller flyttar utomlands.

Excellens mäts (antar jag) i antal publiceringar och citeringar. Detta premierar att man lägger sin energi på att publicera många articklar och att "promota" dom. Då ska man helst satsa på simuleringar och teori - mätningar och experimentell verksamhet ger ofta inte samma avkastning i antal publiceringar. Är man kontroversiell försvårar det också att bli publicerad. Om man kunde beakta sådana här faktorer i "excellens" kriterierna tror jag det vore bra.