Den självlagande, böjbara och avstämbara antennen har utvecklats av en grupp amerikanska kemister och datatekniker.

Själva antennen består av en flytande legering med tre delar indium och en del gallium. Smältpunkten ligger vid femton grader, vilket gör att metallen flyter vid rumstemperatur. Genom att suga upp metallen i en silikonslang, eller fylla den i kanaler som etsats ut ur en silikonskiva, fås en antenn som kan böjas, dras ut eller deformeras på önskat sätt. Om silikonhöljet runt den hårstråtunna metallsträngen skadas, så läker den flytande metallen själv ihop avbrottet.

Antennens elektriska egenskaper ändras när man drar eller böjer silikonskivan eller slangen. Frekvensen minskar när slangen dras ut, och riktningskarakteristiken påverkas när plattan böjs. När den mekaniska spänningen tas bort återgår antennen till sin ursprungliga form, och därmed dess egenskaper.

Forskarna, som jobbar på North Carolina State University, menar att deras antenn kan användas för fjärravläsning av i byggnader. Spänningar i exempelvis en bro skulle kunna mätas som en frekvensändring hos antennen, skriver de i senaste numret av Advanced Functional Materials. Den lämpar sig också som sändarantenn i billig plastelektronik. Eller som hoprullbar antenn i militära sammanhang.