Algoritmen får datorskärmens streckgubbar att brottas som om de vore riktiga slagskämpar. De parerar slag, kompenserar för brottargrepp och slås ner. Men snart är de på benen igen och fortsätter sin fribrottning.

Syftet med slagsmålet är att utveckla en princip som tillåter datorrobotarna att hantera olika situationer och lära sig av dem. Med några få grundläggande instruktioner ges robotarna den darwinistiska drivkraft som får dem att bli allt bättre och bättre på att göra saker.

Till sin hjälp har datorroboten en hjärna bestående av två neurala nätverk. Det ena för att styra sina rörelser, det andra för att känna vad rörelserna ger för effekt. De båda nätverken utvecklas, skilda från varandra, så att roboten blir så känslig som möjligt, det vill säga att en liten påverkan ger en kraftig reaktion. Resultatet blir att den superkänsliga och hyperaktiva roboten snabbt lär sig känna och hantera sina egen kropp.

De tyska matematikerna uppfostrar sina robotar med samma pedagogik som använts av småbarn och djurungar sedan urminnes tider; de får helt enkelt slåss med varandra tills de lärt sig av sina misstag och framgångar.