Yves Gingras och Matthew Wallace vid University of Quebec i Montreal har gått igenom det gångna seklets pristagare och hur ofta de citerats av sina kollegor. Hade det varit i början av förra seklet skulle citatfrekvensen vara ett bra mått för att förutse pristagarna. Men det blir allt svårare med tiden att sia om vilka vinnarna och när de får sitt pris, konstatera de två.

Alltifrån Wilhelm Röntgen, som fick fysikpriset 1901 för sina genomträngande strålar, till Albert Fert, som fick det förra året för sina spinnande elektroner, har studerats. Under 1900-talets första hälft fanns det en klar koppling mellan hur ofta pristagarna citerades åren innan de utsågs. Men idag ger citatfrekvensen nästa ingen ledtråd alls.

Då, fram till 1945, var de blivande nobelpristagaren ledstjärnor inom sina respektive områden. Deras arbeten citerades ofta, och mängden citat nådde sin topp året innan de fick priset. Med kurvorna över citatfrekvensen kunde man lätt urskilja lågoddsarna, menar de kanadensiska forskarna. Efter att de fått pris dalade deras citatkurvor långsammare än sina kollegor, kanske på grund av att det var ”tjusigt” att ha en nobelpristagare som referens.

Men efter andra världskriget ser det annorlunda ut. För varje år därefter sjunker citatfrekvensen för nobelpristagarna till nästan samma nivå som deras kollegor. Och efter 1970 kunde de inte ens urskiljas i statistiken.

Forskarna förklarar detta med att forskningen numer bedrivs i så många undergrupper att “fysik” eller “kemi” inte längre säger något om vad forskarna håller på med:

Det är tydligt att vetenskapen har vuxit exponentiellt under 1900-talet. Så till den grad att fragmenteringen nu gör det svårare än någonsin att identifiera en självklar vinnare för disciplinen. Något som var ganska enkelt för hundra år sedan, säger de två kanadensarna.

Samtidigt har Nobelkommittén själv fått det allt svårare att hitta de bästa kandidaterna och utse sina vinnare. Det kan vara orsaken till att de senaste femton årens nobelpris delats mellan flera personer.