Vinnaren, Arnold Jackson från Storbritannien, gick i mål på 3.56,8. En tiondels sekund efter gick Abel Kiviat och Norman Taber från USA i mål så nära varandra att det inte gick att se någon skillnad.

Ändå blev det inte dött lopp. När Jackson bröt målsnöret med bringan avfyrades en bälgkamera vid mållinjen. Bilden fångade både honom och de två andra löparna och visade tydligt att Kiviat var en bråkdels sekund före Taber. För förs­ta gången avgjordes en olympisk tävling av ett målfoto.

Teknikutvecklingen satte spår i sommarspelen i Stockholm 1912. Telegrafinätet hade byggts ut och försetts med lokala stationer nedanför Stadion och ute vid de andra tävlingsanläggningarna. Reportrar från många av världens länder kunde skicka referat flera gånger dagligen till sina redaktioner.

Den nybyggda Olympiastadion hade förberetts för en annan teknisk innovation. Löpningsgrenarna behövde mer exakt tidtagning för att det skulle gå att särskilja tävlande utan tvetydigheter. Den vanliga metoden var att använda en grupp tidtagare, ibland flera per tävlande, som med var sin klocka försökte pricka målgången exakt.

Klockorna startades när tidtagarna såg röken från startpistolen och det hela byggde på att alla tidtagarna hade bra reflexer och uppmärksamheten på topp.

Ingenjör Ragnar Carlstedt hade fyra år tidigare grundat Ragnar Carlstedt & co, som tillverkade elektriska instrument. Han var även uppfinnare av Arcaregulatorn, ett hydrauliskt precisions­instrument som bland annat användes för att styra ångtryck.

Året före  olympiska spelen patenterade han ett elektriskt system med sammankopplade tidur, som kunde vare ett stöd till funktionärerna. Sådana försök hade gjorts tidigare, men det fanns problem med gnistbildning och alltför stor strömförbrukning.

Klockor efter hans patent, ”Anordning för att från ett centralställe på elektrisk väg omställa och driva apparater, exempelvis ur” användes i alla lopp som gick på löparbanan runt den nybyggda arenan Stockholms Olympiastadion. Den främsta fördelen var att täta målstrider blev lättare att avgöra.

Dubbla ledningar hade lagts runt hela Stadion i skyddande rör. Vid målgången och starterna för de olika loppen fanns kontakter för att ansluta resten av utrustningen.

Apparaturen styrdes från två håll. Startpistolen, en Smith & Wesson-revolver, var ombyggd med en strömbrytare som slöt kretsen till sekundär­klockorna när den avfyrades. Huvuddomaren hade kontrollen. Först när han var nöjd med uppställningen slöt han huvudströmbrytaren. Då tändes en lampa på start­pistolen, vilket visade funktionärerna vid startlinjen att läget var skarpt.

När pistolen avfyrades slöts kretsen och elektromagneter startade sekundärklockorna. Vid målsnöret stod tidtagarna på pass under överinseende av huvuddomaren.

Varje löpare hade sin tidtagare, och när denne såg den tävlande passera målsnöret tryckte han på en strömbrytare och stoppade klockan.

Huvuddomaren hade en extra viktig roll. Han klockade vinnarens målgång med en strömbrytare som var kopplad till den relästyrda slutaren på en bälgkamera riktad mot mållinjen.

Loppet på 1 500 meter blev mycket omtalat och kallades ”tidernas största lopp”, men det var knappast för tidtagningens skull.

I publikens ögon gällde dramatiken vinnaren, Arnold Jackson. Han var inte favoriten. Det var silvermedaljören Abel Kiviat, som höll världsrekordet. Dessutom hade Arnold Jackson anmält sig som privatperson, vid sidan av Storbritanniens officiella OS-lag.

Som om inte det vore nog var han dessutom ung, bara 21 år. Han är fortfarande den yngste som vunnit 1 500 meter och den förste som utlöste ett olympiskt målfoto.