– Det senaste nya på kemiområdet i USA är ett ämne som utmärks av en ovanlig grad av seghet, styrka och elasticitet. Det kan dragas ut till trådar, tunnare än natursilkets. Och då det i motsats till konstsilket på cellulosabas är fullständigt okänsligt för vatten, väntar man sig att det skall komma att bli en svår konkurrent till både cellulosasilket och konstsilket när det hunnit till ett fabrikationsstadium, som medger ett lägre tillverkningspris än vad som är fallet för närvarande.

Orden är Ingeniörsvetenskapsakademiens dåvarande vd Axel Enströms och yttrades i oktober 1939, alltså strax efter krigsutbrottet i Europa. Enström tillade att det nya ämnet kunde väntas få en mångsidig användning, bland annat som borst i tandborstar.

– Och det göres gällande att i en sådan tandborste kommer borsten icke att bli utslitna tidigare än handtaget.

Det ämne som fångat IVA-chefens intresse var en helt ny polyamidfiber, poly­hexametylenadipamid, sammansatt av hexametylendiamin och adipinsyra och utvecklad av den amerikanska kemikoncernen Du Pont.

Eftersom en kemisk beteckning var omöjlig att använda i kommersiella sammanhang hade företagets marknadsförare hittat på ett annat namn på fibermaterialet – nylon.

Du Ponts första produkt med den nya syntetfibern var en tandborste som marknadsfördes hösten 1938 som ”Dr West’s Miracle Tuft”. Fiskelinor och strängar till fioler och tennisracketar var ett par andra produkter.

Både ”mirakeltandborsten” och övriga produkter väckte uppmärksamhet i fackkretsar. Hos den breda allmänheten skulle det dock dröja ett drygt år innan man fick upp ögonen för den nya fiberns förträffliga egenskaper.

1940, året då Hitlertyskland invaderade Danmark, Norge, Frankrike, Holland och Belgien, introducerade Du Pont en damstrumpa gjord av nylon. Ryktet om de nya strumpornas kvalitet och egenskaper spreds med blixtens hastighet över hela New York. Uppståndelsen blev enorm. Första försäljningsdagen såldes över fem miljoner nylonstrumpor till New Yorks överförtjusta kvinnor. På tolv månader såldes inte mindre än 64 miljoner par strumpor.

Nylonets spektakulära roll som storsäljare på varuhusens damstrumpavdelningar ersattes snart av en helt annan: som råämne för ett mycket stort antal militära produkter.

1942 öronmärktes  vartenda kilo nylon för krigsproduktion och en rad militära nylonprodukter togs fram. Bland dem kan nämnas fallskärmstyg och linor och selar till fallskärmar, som tidigare hade gjorts av japanskt silke. Gummidäck till flygplan började förstärkas med nylon, vilket tillät tyngre och starkare motorer. Därmed kunde planen ta större bomb­laster. Även bogserlinor för glidflygplan och andra draglinor tillverkades av nylon.

Nylontält för användning i det fuktiga, tropiska klimatet i Stilla havet blev en mycket viktig textilprodukt, liksom hängmattor och moskitnät. Även ”hårda” produkter som vindrutor och elisolering kunde göras av nylon,

Till en början betraktades plast ofta som något av ett andra klassens ersättningsmaterial för metaller och annat som det uppstod brist på. Men den stämpeln försvann efter hand. Inom kort fanns plasterna i nästan varje del av krigsproduktionen. Noskoner och kanon­torn på bombflygplan började ­göras av splitterfritt plexiglas. Stålhjälmar förstärktes med plastmaterial under själva stålplåten. I handgranater användes plast i stället för metall. Linser i gasmasker och kanonsikten gjordes av plast.

I örlogsfartyg dök plast upp som maskinlager. Pistolgrepp gjordes av plast, liksom tändrör för granater och torpeder. Plast började också användas alltmer som isoleringsmaterial i?stället för bristvaran gummi, som bättre behövdes för däcktillverkning. Olika spännen och märken gjordes i plast.

Sist men inte minst spelade plasten en central roll för den brittiska radarutvecklingen. Polyetens mycket goda elektriska och mekaniska egenskaper gjorde det utomordentligt lämpat som konstruktionsmaterial för flygburen radarutrustning.

Texten är bearbetad ur boken Teknikkriget som förändrade världen av Gunnar Dahllöf.