Vad är det för projekt?

Det är den absolut största satsningen i Sverige på nanorisker och vi bygger upp ett internationellt starkt forskningscentrum här i Göteborg.

Vad ska ni uppnå?

Kunskap om hur miljön och människan påverkas av nanopartiklars egenskaper, exempelvis form, storlek och yta. Dessutom vill vi veta mer om hur samspelet mellan teknikutveckling och människors riskbedöming går till. Nya nanomaterial kommer att utvecklas så snabbt så man inte hinner utvärdera dem var för sig. Därför utvecklar vi nya metoder för att bedöma riskerna.

Hur ska ni gå till väga?

Vi ska tillverka nanopartiklar med olika väl kontrollerade egenskaper och undersöka hur de beter sig i labbmiljöer som efterliknar exempelvis sjöar och avlopp. Vi ska även studera hur exempelvis bakterier, alger, fiskar och hudceller påverkas. Och så utvecklar vi nu avancerad mätteknik för att kunna kartlägga vilka nanopartiklar som finns i miljön idag.

En annan del av projektet är samhällsvetenskaplig och ska undersöka hur allmänheten, industrier, myndigheter och organisationer skapar sig en uppfattning om riskerna och om hur de ska kunna hanteras på olika nivåer och av olika aktörer.

Vilka skadliga effekter känner man till?

Man vet att vissa strukturer av titandioxid som bland annat används i självrenande fönster och solceller kan ge förstadier till inflammationer i labbtester och att kolnanorör kan ge liknande skador som asbest hos möss. Det diskuteras även om silvernanopartiklar, som är bakteriedödande, även kan slå ut goda bakterier i miljön.

Är du själv rädd för nanorisker?

Nanoteknologier spänner över många teknikområden, så man ska vara försiktig att generalisera. Men vi är mycket försiktiga när vi hanterar fria nanopartiklar i labbmiljön för att undvika exponering. Vi vet inte särskilt mycket om vilka faktorer som styr faran med en viss typ av nanopartiklar, men personligen anser jag att det finns tillräckliga indicer för att vara lite försiktig.