Ytlagret på månen har många ovanliga egenskaper. Det är elektrostatiskt laddat och svävar delvis över ytan. Dessutom är det extremt kemiskt reaktivt och leder värme dåligt.

- Det kan vara 160 grader på ytan, men - 40 grader två meter ner, säger Marek Zbik vid Queensland University of Technology.

Hans hypotes var att de små glaskulor som fanns i materialet kunde förklara varför det var så. Frågan var hur det skulle går att studera, utan att kulorna spräcktes och innehållet kom ut. Lösningen blev att använda en helt ny synkrotronröntgenteknik för att studera nanomateria; nanotomografi. En sådan utrustning finns i Taiwan, dit han och hans kollegor reste med månmaterialet.

- Det visade sig att kulorna var fyllda med ett poröst material av glasaktiga nanopartiklar, inte gas eller vakuum som vi väntat oss.

När meteoriter slår ner på månen krossas kulorna och nanopartiklarna kommer ut. Det ger en kontinuerlig frigörelse av nanopartiklar som ger en typ av grus som inte finns på jorden.

Enligt Marek Zbik verkar nanopartiklarna i glaskulorna följa kvantfysiken lagar.

- Nanopartiklar är så ortroligt små. Och det är storleken, inte vad de är gjorda av, som ligger bakom de extraordinära egenskaperna.

Forskarna tror att resultatet kan leda till helt nya sätt att tillverka nanomaterial på jorden.

Studien har publicerats i det senaste numret av den vetenskapliga tidskriften International scholarly research netwok astronomy and astrophysics.