Egentligen skulle han läst fysiologi. Men läroböckerna verkade tråkiga.

Nej, då valde Dan McKenzie hellre geologi. Där fick han använda samma bok som en gång Charles Darwin haft med sig på sin seglats med Beagle.

Den unge Dan var romantiker, och en stor beundrare av det sena 1800-­talets naturalister. Och tur var väl det, för annars skulle han inte fått ta emot 2002 års Crafoordpris ur hans majestät konungens hand.

Egentligen började det hela på 1960-talet med att oceanograferna analyserade Atlantens bottnen. På vardera sidan av Midatlantiska centralryggen, den marina bergskedja som löper från Sydatlanten ända upp till Island, fann man band av botten med växlande magnetisk riktning.

Eftersom jordens magnetfält bytt riktning med jämna mellanrum ­under geologisk tid tolkade Dan det så att havsbottnen nybildats genom att material vällt upp längs central­ryggen, och att det jordmagnetiska fältet sedan frusits in i den stelnande magman.

1965 lade Dan fram sin teori. Jordytan, sa han, kan delas in i ett antal plattor som rör sig och skaver mot varandra. Det är värmen från jordens inre som gör att plattorna rör sig som skummet på en sjudande soppa. Där konvektionen gör att magma väller upp pressas plattorna isär och det bildas ny havsbotten. På andra platser kolliderar plattorna och det bildas bergskedjor. Kontinenter förenas och bryts upp.

Dan McKenzie blev världsberömd mer eller mindre över en natt, och på bara några år

i slutet av 1960-­talet slog hans idéer om kontinental­driften igenom.

I dag studerar Dan McKenzie uppbyggnaden av våra grannplaneter ­Venus och Mars. Och det utan vare sig seismografer eller mineralprover.

De tre planeterna är uppbyggda på ungefär samma sätt, men med en viktig skillnad. Mars är så pass mycket mindre – diametern är bara drygt hälften av jordens – att planetens inre svalnat för länge sedan. Det  gjorde att de geologiska processerna avstannade och att planetens magnetfält försvann för flera miljarder år sedan.

Rymdsonden Mars Global Surveyor upptäckte för några år sedan band av magnetiskt material på Marsytan, likadana som de magnetiska banden längs Midatlantiska centralryggen.

De upp till 24 kilometer höga vulkanbergen tyder också på att Mars en gång i tiden hade en våldsam geotermisk aktivitet. Med den utströmmande magman följde koldioxid och vatten, och en gång i tiden täcktes planetens norra halvklot av en ocean.

Nu är vattnet borta från men det har lämnat ett 120 meter tjockt sedimentlager efter sig på slätterna i norr.