Nej, universum är euklidiskt rätlinjigt och oändligt, och det finns ingen anledning att tro något annat. Däremot kan vi aldrig från jorden se mer än en liten del av det. Det synliga universum är som en bubbla i en större rymd som forsätter hur långt som helst och inget tyder på att det skulle se nämnvärt annorlunda ut i avlägsna regioner än det gör i vår närhet.

Ett oändligt universum medför emeller­tid en rad besynnerligheter. Som att allt förr eller senare kommer att upprepa sig. Det hävdar den svenske kosmologen Max Tegmark.

• Första nivån

Tänk er för enkelhets skull en minivärld som bara innehåller fyra partiklar. På hur många sätt kan vi arrangera dem? Jo, på 2⁴=16 olika sätt. ­(Vad? säger läsaren, är inte antalet permutationer 4·3·2·1=4!=24? Nej, säger Max Tegmark, eftersom det handlar om kvantpartiklar som inte går att skilja från varandra blir det bara 2⁴ = 16.)

Men om nu universum är oändligt måste det innehålla fler än sexton mini­världar, och då kommer det med nödvändighet att dyka upp kopior. Man kan räkna ut att inom ett avstånd av ungefär fyra gånger mini­världens diameter kommer man att hitta minst en exakt kopia.

Låt oss nu omsätta denna tankegång till vårt eget kosmos. Är rymden oändlig måste det inom ett visserligen mycket stort, men ändå beräkningsbart, avstånd från oss finnas en värld som i minsta ­detalj är exakt likadan som vår. Där finns en exakt kopia av dig, kära läsare, som just nu läser denna artikel. Och där finns hela din familj och allt annat som du är van vid.

Visserligen är det så långt till vår parallell­värld att ingen någonsin kan resa dit på något känt sätt, men den finns ändå ­någonstans därute.

Låt oss nu skynda vidare på tankens vingar, för detta var bara den första nivån av möjliga parallell­världar. 

• Andra nivån

Enligt de så kallade inflationsteorierna, som lanserades för några decennier ­sedan av kosmologerna Andrej Linde och Alan Guth finns det anledning att tro att universum inte består av en enda växande

bubbla, utan av många. Universum kan närmast jämföras med ett ­expanderande lödder, ungefär som skummet när man häller upp ett glas öl.

Bubblorna är skilda från varandra, och därför finns inget som hindrar att de har olika fysikaliska egenskaper.

I parallellvärldarna på den andra nivån finns alla tänkbara värden på naturkonstanterna.

• Tredje nivån

Parallellvärldarna på den tredje nivån utgår från idén att alla val splittrar världen i två. I en värld sitter du, kära ­läsare, och fortsätter läsa denna artikel, i en ­annan lägger du den åt sidan med en suck.

­Sf-litteraturen har många gånger berättat om den här typen av parallella världar. Ofta råkar hjälten komma fel när han är ute och reser i rymdtiden. Ibland kommer han hem till en värld där Hitler vann andra världskriget eller där kineserna upptäckte Amerika 1492.

• Fjärde nivån

Men det är inte slut än. I parallellvärldarna på den fjärde nivån har tiden och rumsdimensionerna lösts upp. Här finns alla tänkbara varianter av matematiska strukturer. Här gäller inte våra vanliga matematiska regler, rummet kan ha godtyckligt antal dimensioner och tiden kan gå både hit och dit.

Men kanske finns det ändå en restriktion som sätter stopp för en alltför vildvuxen flora av världar. Filosofen Gottfried Leibniz hävdade redan i slutet av 1600-talet att om två saker utesluter varandra kan bara den ena existera. Men vilken? Jo, den som är mest kompatibel med allting annat.

I själva verket, sa Leibniz, så kanske det är så mycket som utesluter vart­annat att det bara blir en enda möjlighet kvar – den värld vi lever i.

Den tanken finns i Voltaires skälm­roman Candide. Här läggs Leibniz idéer fram av en bisarr figur kallad doktor Pangloss. Han lär Candide att vi trots allt elände lever i den bästa av alla världar, i själva verket den enda där vi kan existera.