I juni 1918, när första världskriget fortfarande pågick, klubbade riksdagens båda kamrar igenom beslutet att bygga ett kraftverk i Harsprånget, ett vattenfall i Luleälven nedströms redan utbyggda Porjus.

Krigsårens avspärrningar och en hård vinter hade skapat brist på många varor i Sverige, inte minst livsmedel. Kraftverksbygget skulle kunna ge arbete och inkomst åt många i en svår tid. Ännu viktigare var att Harsprångets vattenkraft skulle försörja flera planerade industrier. Bland annat Norrbottens Järnverk AB, tänkt att producera elektrotackjärn, och två bolag för tillverkning av gödningsämnen.

Planerna var storslagna. Kraftverket skulle ligga tre kilometer uppströms själva fallet. Grannen Porjus stod modell för utformningen. I en första etapp planerades för sex aggregat insprängda

i en maskinsal cirka hundra meter under jord. I en senare etapp skulle ytterligare fem aggregat installeras.

 Bygget kom i gång snabbt. Ett helt samhälle byggdes upp för arbetarna och deras familjer. Här fanns elektriskt lyse, elvärme i alla hus och till och med elspisar i flera lägenheter.

Fyra år senare var allt över.

Depressionsåren i början av 1920-talet hade fått de tilltänkta storkunderna att överge sina planer. Dessutom hade Vattenfallsstyrelsen underskattat kostnaderna. 1922 fattade riksdagen beslut om att avbryta hela projektet.

Trots ett ihärdigt lobbyarbete från Norrbottenspolitiker dröjde det ända till 1945 innan Harsprånget började byggas ut igen. Det nya Harsprångsverket placerades två kilometer närmare fallet än 1918 års projekt. Berget var bättre här, dessutom blev vattenmagasinet större. Det innebar att alla tidigare underjordsarbeten var till ingen nytta.

Även denna gång var bygget ett rekordprojekt. Kraftverksdammen var störst i Sverige, liksom den sammanlagda effekten från de tre aggregaten. Under byggtiden leddes Luleälvens vatten förbi dammbygget i en 250 meter lång omloppstunnel.

Återigen växte ett samhälle för ett par tusen personer upp i ödemarken. Den här gången hade Vattenfall satsat på monteringsfärdiga byggnader, som skulle tas ner när kraftverket var klart.

1949 hotades hela projektet, men inte av ekonomin denna gång. Årets vårflod var oväntat kraftig. I Suorvadammen ovanför Porjus steg nivån snabbt. Efter midsommar kom både töväder och regn. Flödet i älven ökade till mer än vad omloppstunneln var dimensionerad för och vattenytan uppströms dammen steg. Hela bygget riskerade att spolas undan. Med en intensiv arbetsinsats skapade man en provisorisk vattenväg och lyckades avvärja katastrofen.

Den 11 mars 1951 startade den första av de tre generatorerna. I juni året därpå invigde kung Gustav VI Adolf det färdiga kraftverket. Det var Sveriges största vattenkraftverk, mätt i installerad effekt, fram till 1970, då det passerades av Letsi i Lilla Luleälven. Men Harsprånget fick revansch, när det byggdes ut under åren 1974 till 1983.

Kraftverket hade redan från början planerats för ett fjärde aggregat, lika stort som de tre första. Det fick sällskap av ett gigantiskt femte aggregat, Gerhard, som ensamt har större effekt än de övriga fyra tillsammans.

För att få plats med Gerhardaggregatet sprängde man ut en helt ny maskinsal. Dessutom krävde det en egen avloppstunnel. Vattenintaget lades vid sidan av det tidigare, via en kort kanal från ”hörnet” på den stora dammen. Gerhard togs i drift hösten 1980. Med sammanlagt 954 megawatt installerad effekt var Harsprånget åter Sveriges i särklass största vattenkraftverk.