Efter flera årtionden i kylan börjar nu de gamla kärnkraftteknikerna tina upp och se en ny vår. Många av dem har övervintrat i SKC, Svenskt kärntekniskt centrum.

- Verksamheten vid SKC har varit en livboj, säger Per Brunzell, veteran i branschen.

- Kunskapen har inte fått försvinna, och nu har vi en bra och livaktig verksamhet.

Intresset för kärnkraft har närmast exploderat hos de unga ingenjörerna. För dagens studenter, som inte ens var födda vid folkomröstningen 1980, är kärnkraften inte kontroversiell.

- Istället ser de kärnkraften som en lösning på miljöproblemen, säger Michael Österlund på Uppsala universitet.

- Men hittills har det inte funnits någon särskild grundutbildning av kärnkraftsingenjörer.

Visserligen fortbildas kärnkraftsindustrins personal vid Uppsala universitet på uppdrag av branschen. Och KSU, Kärnkraftsäkerhet och utbildning, sköter internutbildning av driftpersonal på verken. Vidare finns några tiotals doktorander i kärnkraftteknik vid Chalmers, Uppsala universitet och KTH. Men grundutbildning saknas.

- För att råda bot på det startar vi i höst en ettårig utbildning i kärnkraftteknik för högskoleingenjörer, säger Michael Österlund.

Utbildningen vänder sig till dem som redan har två års utbildning som högskoleingenjör. Under det tredje året tillkommer såväl mjuka som hårda ämnen. Utöver de tekniska färdigheterna vill kärnkraftindustrin att de anställda ska kunna samarbeta och kommunicera, vara kvalitetsmedvetna och flexibla, kunna leda projekt och dokumentera.

Utbildningen bygger på nära kontakter med specialister inom industrin, tillgång till träning i riktiga kärnkraftanläggningar och stöd av mentorskap från kärnkraftens veteraner.

- Det är viktigt att industrin hjälper till med utbildningen, säger Michael Österlund.