(English version here).

– På något sätt är det ny fysik som äger rum. Det är gåtfullt men det är förmodligen inga nya naturlagar, utan vi tror att det går att förklara med kända naturlagar, säger Hanno Essén, docent i teoretisk fysik och lektor vid KTH samt ordförande styrelsemedlem (Essén var ordförande fram till den 2 april) i Föreningen Vetenskap och Folkbildning.

Tillsammans med professor emeritus vid Uppsala universitet Sven Kullander, även ordförande i Kungliga Vetenskapsakademins energiutskott, deltog han den 29 mars som observatör vid ett nytt test i Bologna av den så kallade energikatalysatorn som kan bygga på kall fusion, eller LENR, Low Energy Nuclear Reaction.

Medverkade gjorde även apparatens uppfinnare, Andrea Rossi, hans vetenskapliga rådgivare Sergio Focardi, samt fysikerna David Bianchini och Giuseppe Levi från Bolognas Universitet som båda övervakade den första publika demonstrationen den 14 januari 2011 i Bologna.

Det nya testet utfördes på ungefär samma sätt som det i januari och pågick i knappt sex timmar. Enligt Sven Kullanders och Hanno Esséns observationer genererades en total energi på omkring 25 kWh.

I en utförlig rapport (ladda ner här) skriver de:

”Varje kemisk process bör vara utesluten för produktion av 25 kWh ur vilket innehåll som helst i en behållare med volymen 50 kubikcentimeter. Den enda alternativa förklaringen är att någon form av kärnfysikalisk process ger upphov till den uppmätta energin”.

Den utvecklade effekten beräknades till omkring 4,4 kW. Det är knappt hälften av effekten vid de två tidigare dokumenterade försöken i januari och februari 2011. Anledningen är att det var en ny och mindre variant av energikatalysatorn som användes.

Testet var det första officiellt dokumenterade av den mindre varianten, som enligt Rossi är stabilare.

– Med den mindre versionen undviker vi de effekttoppar som uppstod i den större vid tändning och släckning, säger Andrea Rossi till Ny Teknik.

Han uppger också att den mindre versionen kommer att användas vid den planerade installationen på omkring en megawatt för pilotkunden Defkalion Green Technologies i Grekland.

Totalt kommer enligt Rossi 300 reaktorer att serie- och parallellkopplas i installationen, mot de 100 som planerats med den version som vid tidigare tester levererat omkring 10 kW effekt. Rossi räknar fortfarande med att invigningen sker i oktober 2011.

Kullander och Essén fick vid besöket i Bologna undersöka energikatalysatorn utan omgivande isolering och beskriver den yttre konstruktionen i sin rapport.

Själva reaktorn, där nickelpulver och hemliga katalysatorer trycksätts med vätgas, uppskattar de ha volymen 50 kubikcentimeter. Reaktorn är gjord av rostfritt stål. Utanpå stålhöljet finns en hylsa av koppar och i utrymmet däremellan flödar vattnet som ska värmas.

Vid drift är konstruktionen dessutom omgiven av isolering och av en ungefär två centimeter tjock skärmning av bly.

Innan start kalibrerade Kullander och Essén vattenflödet och beräknade det till 6,5 kg per timme. Effekten som skulle krävas för uppvärmning av vattnet från 18 grader och fullständig kokning till ånga beräknade de till 4,7 kW.

De fyllde också på vätgas till omkring 25 bars tryck i reaktorn, som enligt Rossi var laddad med 50 gram nickelpulver.

Liksom vid tidigare test ”tändes” apparaten med en elektrisk resistans. Inmatad effekt var 330 watt, varav omkring 30 watt krävdes för drift av elektronik.

Ett fenomen som Kullander och Essén uppmärksammar är att kurvan för utvattnets temperatur visade en jämn uppvärmning upp till omkring 60 grader, och därefter stegrades.

– Kurvan blev brantare, det blev tydligt en ny derivata. Samtidigt var det ingen ökning av strömförbrukningen utan den gick närmast ner när det blev varmare, berättar Hanno Essén.

I sin rapport noterar de att det tog nio minuter att gå från 20 till 60 grader, vilket motsvarar uppvärmningen från den inmatade elektriska effekten. Att gå från 60 till 97,5 grader tog däremot bara fyra minuter.

Under hela försöket hade Kullander och Essén möjlighet att undersöka utrustningen.

– Vi kontrollerade allt som gick att kontrollera och vi kunde gå runt och vrida och vända på det mesta, säger Hanno Essén.

– Vi tittade speciellt in i den stora kontrollenheten (med elektronik) och den innehåller mest lite likriktare och passiva komponenter – det finns inget av intresse i den, säger Kullander, vilket är vad även Giuseppe Levi tidigare konstaterat.

Kullander och Essén hade sin första kontakt med Andrea Rossi i mitten av februari, i samband med en diskussion organiserad av Ny Teknik kring fysiken i energikatalysatorn. Efter att ha fått svar på ett antal frågor från Rossi var de då försiktigt optimistiska till tekniken.

Vid ett första möte med Rossi i slutet av februari fick de tillgång till det rena nickelpulver som är avsett att användas i energikatalysatorn, samt nickelpulver som enligt Rossi körts 2,5 månader i reaktorn.

Deras analys visar att det rena pulvret består av i princip rent nickel, medan det använda pulvret innehåller flera andra ämnen, främst 10 procent koppar och 11 procent järn.

– Förutsatt att koppar inte är ett av additiven som använts som katalysator kan kopparisotoperna 63 och 65 bara ha bildats vid processen. Deras förekomst är alltså ett bevis på att kärnreaktioner ägt rum i processen, kommenterar Sven Kullander (se utförligare redogörelse nedan).

Mötet i februari ledde i sin tur till deras medverkan vid det nya testet i Bologna.

– Min övertygelse har stärkts väsentligt när det gäller att det är en energiutveckling som är långt utöver det man kan vänta sig, när jag nu har fått se och mäta, säger Sven Kullander.

– Allt som vi har fått reda på hittills hänger ihop. Det är ingenting som verkar vara något konstigt. Alla personer verkar vara hederliga och kompetenta, tillägger Hanno Essén.

Liksom vid diskussionen i februari tror de att fysiken i energikatalysatorn möjligen kan förklaras med en kombination av atom-, molekyl-, kärn- och plasmafysik. De är samtidigt skeptiska till detaljerade och hypotetiska teoribyggen i det här skedet och understryker istället behovet av mer mätdata.

De beskriver att Sergio Focardi och Giuseppe Levi har samma förhållningssätt, och ger sitt stöd för det synsättet.

Sergio Focardi, som Rossi samarbetat med under utvecklingen av energikatalysatorn, är emeritus professor vid Bolognas Universitet, medan Giuseppe Levi nu blir ansvarig för ett projekt med uppdragsforskning kring energikatalysatorn som fysikinstitutionen vid Bolognas universitet ska utföra åt Rossi. För detta betalar Rossi enligt ett kontrakt 500.000 euro.

Kullander och Essén är inte kopplade till det arbetet.

Under sitt besök i Bologna träffade de dock rektorn för Bolognas Universitet, professor Ivano Dionigi, och hade en längre diskussion med honom, Rossi, Focardi, Levi och Bianchini om projektet. Enligt Sven Kullander och Giuseppe Levi är ett kommande forskningssamarbete möjligt.

- - - -

Tio procent koppar finns i använt pulver

Analys av nickelpulver som använts i Rossis energikatalysator visar att en stor mängd koppar bildats. Sven Kullander ser det som bevis på en kärnreaktion.

För att koppar ska bildas av rent nickel måste atomkärnan i nickel ta upp en proton. Att detta möjligen sker i Rossis reaktor är anledningen till att begreppet kall fusion använts – det skulle då röra sig om fusion mellan atomkärnor hos nickel och väte.

Den term som många anser vara mer korrekt är dock LENR, Low Energy Nuclear Reaction.

NyT: Hur länge ska det använda pulvret ha körts i processen?

Kullander: Det använda pulvret har utnyttjats i 2,5 månad kontinuerligt med en effekt på 10 kW enligt uppgift (av Rossi). Det svarar mot en energiproduktion på 18 MWh med en förbrukning på max 100 gram nickel och två gram väte. Om produktionen skett med olja skulle två ton olja åtgått.

NyT: Vilka analyser har ni gjort på pulvret?

Kullander: Elementanalys och isotopanalys. Vid Ångströmlaboratoriet i Uppsala har elementbestämning skett med röntgenfluorescence (XRFS). Dr Erik Lindahl har gjort undersökningen. Vid Biomedicinskt Centrum i Uppsala har både elementanalys och isotopanalys gjorts med inductively coupled plasma mass spectrometry (ICP-MS). Docent Jean Pettersson har gjort mätningen.

NyT: Vilka resultat har ni fått vid analyserna?

Kullander: Båda mätningarna visar att det rena nickelpulvret innehåller huvudsakligen rent nickel och det använda pulvret skiljer sig åt genom att det finns förekomst av flera olika element, främst 10 procent koppar och 11 procent järn. Isotopanalysen vid ICP-MS instrumentet visar inte på någon avvikelse från den naturliga isotopsammansättningen för nickel och koppar.

NyT: Hur tolkar ni resultaten?

Kullander: Förutsatt att koppar inte är ett av additiven som använts som katalysator kan kopparisotoperna 63 och 65 bara ha bildats vid processen. Deras förekomst är alltså ett bevis på att kärnreaktioner ägt rum i processen. Det är dock märkligt att det från nickel-58 och väte ska kunna bildas koppar-63 (70%) och koppar-65 (30%). Det betyder att i processen ska ursprungliga nickel-58 ha växt med fem respektive sju atomära massenheter i samband med kärnomvandlingen. Det finns dock två stabila nickelisotoper med liten koncentration, nickel-62 och nickel-64 som skulle kunna tänkas bidra till kopparproduktionen. Enligt Rossi ingår inte koppar i additiven. 100 gram nickel hade använts under de 2,5 månaderna av kontinuerlig värmeproduktion med 10 kW. Med en enkel beräkning kan visas att en stor del av nicklet måste ha förbrukats om det rört sig om ”kärnförbränning”. Det är då något märkligt att inte isotopsammansättningen avviker från den naturliga.

NyT: Vilka ytterligare analyser planerar ni?

Kullander: Vi har ännu inte planerat något bestämt. Om det går att förfina isotopmätningen ytterligare skulle fler isotopmätningar vara viktiga att göra främst för att få bättre noggrannhet i massområdet 60 till 65 atomära massenheter. Vi har också diskuterat med Rossi om att installera en energikatalysator vid ett laboratorium i Uppsala för att kunna göra mer detaljerade mätningar. Dessa skulle kunna ingå i ett vetenskapligt samarbete med Bologna-universitetet.