Ny Tekniks läsare har i huvudsak två konkreta förklaringar som båda bygger på förbränning.

Den ena, som flera läsare föreslår, handlar om förbränning av vätgas. Eftersom professor Giuseppe Levi, som övervakade experimentet, själv anslöt vätgastuben och uppmätte förbrukningen till omkring ett gram bör det röra sig om gömd vätgas.

Professor Levi konstaterar att den utvecklade energin motsvarar 107 gram vätgas. Signaturen Hans R skriver:

”Så vitt jag kommer ihåg från skolan upptar en mol väte om 2g en volym av 22,4 liter vid 1 Bar. 107 g blir då 1198 liter eller 4 liter vid 300 Bar. En trycktub med 4 liter vid 300 Bar räcker således. För att få vatten krävs också syre, antingen från luft eller från en trycktub. Det skulle gå åt 2 liter syrgas vid 300 Bar. Dessa två tuber döljer man lätt inom den volym som försöksanläggningen uppges ha haft.”

Problemet är möjligen att ingenjör Rossi gått med på att väga reaktorn före och efter experimentet. Vägningen genomfördes dock aldrig eftersom reaktorn var tyngre än precisionsvågens övre gräns på 15 kg.

Den andra förklaringen kommer från Jarl Ahlbeck, teknologie doktor och lektor i miljövårdsteknik vid Åbo Akademi.

Hans hypotes är att det rör sig om en oavsiktlig reaktion mellan vatten och de hemliga katalysatorerna i reaktorn:

”Många katalysatorer består av olika metalloxider på något bärarmaterial som också kan vara metalloxid. Om temperaturen höjs i vattenmiljö, och man dessutom tillsätter någon nollvärd katalysator (till exempel metalliskt nickel) kan man få i gång reaktionen:

MeO + H₂O = Me(OH)₂

Alltså kan ’katalysatorn’ eller bärarmaterialet vara den egentliga reaktanten och den påstådda reaktanten (nickel) vara katalysator. Om de noterar kopparbildning kan det komma från att man haft kopparoxid som en del av ’katalysatorn’.”

Han förklarar att reaktionen oftast är starkt exotermisk och inte nödvändigtvis ändrar totalvikten på systemet eftersom ingen gasutveckling sker.

”Det är möjligt att forskarna inte är medvetna om denna fara (de verkar inte vara kemister) och inte ens märker att deras ’katalysator förbrukas”, skriver Jarl Ahlbeck.

Om man tar föreningen Al₂O₃ som exempel får man ur tabell att reaktionen ger energin 886,3 kJ per mol. Experimentet som varade ungefär 40 minuter producerade cirka 30 MJ. Med molmassan 101,96 g/mol betyder det att det skulle krävts omkring 3,4 kg Al₂O_3.

Ny Teknik skickade förslaget till professor Levi som svarade:

”Jag skulle utesluta den typen av reaktion. Systemet skulle inte kunna fungera en längre tid vid den effekt som iakttagits – vilket alltså har observerats. Det finns en gräns för den maximala tänkbara kemiska energin. Vi håller nu på att förbereda oss för att upprepa mätningarna här på institutionen.”

Professor Levis nästa mätning är planerad att pågå i minst ett dygn.

- - - -

Ingenjör Rossi kommenterar

I en kommentar till hypoteserna om förbränning påpekar Rossi att reaktorn – som är det enda hemliga utrymmet – inte är så stor som den ser ut på bilderna.

– Reaktorn har en volym på en liter. Allt annat man ser är skärmning av bly och isolering av glasull, säger han till Ny Teknik.

Han förklarar även varför en oavsiktlig reaktion mellan katalysatorer och vatten inte vore möjlig.

– Reaktorn är ett slutet utrymme (med nickelpulver, vätgas och katalysatorer) som värms. Den är kopplad med termiska bryggor till vattnet som värms och kyler reaktorn. Annars skulle vi för övrigt släppa ut radioaktivt vatten, säger Andrea Rossi.