Klockan tre på morgonen den 10 november ringde telefonen hos ingenjören Ingmar Holmer. Han måste genast ge sig av till televerkets kabeltunnel i Hammarby. Ett stort ras hade stängt in två av verkets anställda. Nu kallades han och andra specialister in för att möjligt rädda de instängda.

Det var början på fyra dramatiska dygn när brandmän, grodmän, borrtekniker och pumpexperter i en samlad aktion arbetade sig fram till de två tunnelarbetarna, ingenjören Kjell Nilsson och elektrikern Sören Jansson.

Hela tiden följda av nyhetsreportrar från tv, radio och tidningar.

Raset hade inträffat klockan 23 på kvällen den 9 november. Fyra och ett halvt dygn senare kunde de leende hissas upp till den hurrande folksamlingen och de väntande familjerna.

Då hade man tre dagar tidigare fått livstecken i form av en handskriven lapp fästad på en nedhissad lina: ”Både Kjelle och Sören är schyssta. Skicka ned lite käk!”

Tunnelolyckor av det här slaget inträffar normalt inte i Sverige och framför allt inte i Stockholm där det svenska urberget i granit och gnejs gör staden idealisk för underjordsbyggen. Redan på 1930-talet hade man grävt ned spårvagnstrafiken på Söder i Stockholm. Det blev embryot till den första tunnelbanelinjen Grön Linjen, som invigdes på 1950-talet. Inte någon gång under de stora tunnelbanebyggena i Stockholm rasade berget in. Ändå sprängdes det för både tunnelbanan och servicetunnlar för el, tele och gas.

Men den olycksaliga kvällen den 19 november 1965 gick det i alla fall snett under bygget av Televerkets kilometerlånga kabeltunnel från Hammarby industriområde, under Hammarbykanalen och vidare upp under Ringvägen till Gotlandsgatan.

Eftermiddagsskiftet hade just avlossat en sista sprängsalva och lämnat tunneln.

Det är då som någonting går fel. Det som kom att kallas det stora tunnelraset.

Så här lät det i radions nyhetsprogram den 19 november:

”Fem i elva lösgörs 3 500 kubikmeter vatten genom ett oväntat ras i Televerkets tunnelbygge. Vattenmassorna störtar ned i den öppna tunneln och fyller den nästan helt.”

En bergvägg på Hammarbysidan hade gett vika och taket på tunneln hade störtat in och dragit med sig enorma mängder vatten och slam, rakt ner i den öppna tunneln. Tunneln fylldes nästan helt, ända från Hammarby fabriksområde, under Hammarbykanalen ned mot det djupaste stället 42 meter under jord, ungefär där Folksamhuset ligger, och ytterligare några hundra meter uppåt fram till Ringvägen.

I tunneln arbetade Kjell Nilsson och Sören Jansson på övertid den kvällen. Men de hade änglavakt. De var så långt norrut i tunneln, bortom det djupaste stället, att de hann undan för vattnet. Men de blev instängda i av den ogenomträngliga propp av lera, slam och bråte som det framrusande vattnet skapat.

När Brandförsvarets grodmän tog sig ned i tunneln konstaterade de att slamproppen fyllde tunneln ända upp till taket, fem meter. Proppen gjorde att man inte kunde utnyttja det stora serviceschaktet som fanns vid Folksamhuset som gick ända ned till tunnelns djupaste del.

Man tog redan första natten beslut om att borra upp ett hål längre norrut för att komma i kontakt med de instängda teknikerna.

Tidigt på morgonen den 11 november bröt borrstålet igenom taket på tunneln och räddningspersonal och anhöriga fick kontakt med det instängda.

Det var då som den berömda lappen med de förlösande orden ”Skicka ned lite käk” kom upp genom det smala hålet.

I ett reportage i tidningen Tjugofyra7, som ges ut av Myndighetens för Samhällsskydd och Beredskap, beskrivs det följande arbetet så här:

”Men än var inte räddningsarbetet färdigt. Att borra ett så stort hål att männen skulle kunna evakueras genom det var inte att tänka på. Sådana borrar fanns inte 1965.”

”Inriktningen blev i stället att pumpa ut så mycket vatten som möjligt och sedan gräva en öppning mellan slamproppens överdel och tunnelns tak. Där var slammet inte så hårt packat. Grodmännen hade berättat att det nästan gick att simma i den trögflytande massan.”

Ett annat problem var att få tag i tillräckligt kraftiga pumpar som var tåliga mot sand, slam och andra föroreningar.

Som expert tillkallades dykarbasen Per Edvin Fälting, känd från bärgningen av regalskeppet Wasa några år tidigare. Hans metod att använda vattenstrålar med högt tryck för att spola undan sand och slam visade sig effektivt även i tunneln.

De befintliga pumparna var både för klena och för få. Och flera fungerade inte.

Pumpföretaget ITT Flygt fick rycka in med sina nya jättepumpar, de största som då fanns i Europa.

ITT Flygt skriver i sin jubileumsbok 2001 hur dåvarande filialchefen Gunnar Pegert åkte direkt till olycksplatsen från en bättre middag iförd mörk kostym, paletå och hatt.

Man tog beslutet att pumpa upp sanden, men först lösa upp den med nytt vatten. Flodsprutan S:t Erik rekvirerades och lade till vid Norra Hammarbyhamnen.

”Slangar drogs fram och samtidigt iordningsställde vi de specialpumpar som tidigare bara använts vid bärgningen av Wasa. Detta innebar några timmars paus och jag fick anledning att notera att min klädsel avvek i det mesta från alla de andras i räddningsmanskapet”, skriver Gunnar Pegert själv i jubileumsboken.

Men pumpningen går inte helt smärtfritt. Flodsprutan S:t Erik har för få slangar med sig och pumparna beckade igen. Fler slangar rekvireras, nya stopp i pumparna, pumparna lagas och så vidare. Efter två dygns pumpande fungerar allt till slut som smort.

Från lunchtid på fredagen den 13 november går pumparna i 13 timmar utan avbrott. Nu ökar spänningen och Bo Holmström och andra nyhetsteam spekulerar i när genombrotten kan komma.

På natten till söndagen fastnar en slangkoppling i pump 2 och modet sjunker igen. Samtidigt är man bekymrade över en eventuell svallvåg när man kommit igenom slamproppen.

Men klockan 06.00 på söndagsmorgonen den 14 november har man brutit igenom proppen och två timmar senare kan man sluta spola. Gången in till de instängda är klar.

Klockan 10.30 på söndagsförmiddagen är Kjell Nilsson och Sören Jansson uppe på fast mark.