För första gången finns test på marknaden där vem som helst kan få sitt dna kartlagt.

Jag har gjort ett sådant test.

Tanken på vad resultatet kan visa gör mig svettig.

Trots att jag känner mig fullt frisk och tror att min släkt är relativt förskonad från allvarliga sjukdomar, så oroas jag av tanken på att få veta något om mig själv som jag egentligen inte vill veta.

I väntan på svaret googlar jag mig igenom sjukdomarna som ingår i testet. Det gör mig inte precis mindre skärrad. Alzheimers, brösttcancer, MS, hjärtinfarkt.

Plötsligt är jag jättenervös för sjukdomar som jag aldrig tidigare skänkt en tanke, som grön starr och "rastlösa ben".

När meddelandet kommer om att testet är klart har jag lyckligtvis hunnit prata med en del kritiska experter. Men det är med en klump i magen jag slår in mitt lösenord och loggar in.

Samtidigt är det spännande. Det har hittills varit få förunnat att ta del av sin egen genetiska kod.

Testet kartlägger inte heller bara sjukdomar. Utseende och ursprung står också skrivet i generna.

Fascinerat läser jag om min kvinnliga släkting som levde någonstans på gränsen mellan Spanien och Frankrike för 20 000 år sedan. Till just henne kan omkring hälften av alla européer spåra sitt dna. Även jag.

Jag upptäcker också släktband till Skottland som jag inte kände till.

Om mitt utseende säger mina gener att jag med 82 procents sannolikhet är blåögd (vilket jag är). Min hårfärg är troligtvis röd.

Men så var det det där med sjukdomarna.

Jag tar tjuren vid hornen och börjar med bröstcancer. Det är den vanligaste cancerformen bland kvinnor i Sverige, men inte så vanlig i just min släkt. Risken borde därför inte vara alarmerande hög. Klick. Det är den inte heller. På datorskärmen kan jag läsa att kvinnor med just min genprofil har 14 procents risk att få bröstcancer under sin livstid jämfört med 12 procent för genomsnittet.

I testet ingår sju genvariationer som kopplats till bröstcancer, men inte de så kallade bröstcancergenerna, BRCA 1 och 2 som är ovanliga och kräver en annan typ av test.

Hur ser då risken ut för en sjukdom som jag vet förekommer i min familj? Astma.

Där ligger min risk 45 procent över snittet. Det innebär att 19 av 100 med min genprofil får astma, jämfört med 13 i snitt. Allt beroende på ett "T" i stället för ett "A" i närheten av en gen med namnet ORDML3 på kromosom 17.

Nu börjar nyfikenheten ta över rädslan. Gula fläcken-sjuka får jag hålla ett vakande öga på. Däremot har jag relativt låg risk för MS, psoriasis och reumatism. Här tycks jag ha haft tur i det genetiska lotteriet. Tack alla förfäder!

Ska jag våga titta på Alzheimers? Nobelpristagaren och en av upptäckarna av dna-spiralen, James Watson, vågade inte. Han är en av hittills två personer som lagt ut sitt dna på internet. (Den andra är genforskaren och entreprenören Craig Venter. Jag är inte släkt med någon av dem avslöjar mina gener).

Till slut klickar jag - och upptäcker till min lättnad att jag tillhör de nästan 70 procent av befolkningen som har lägre risk än genomsnittet för denna fruktade nervsjukdom. Åtminstone enligt den enda genvariation som ingår i testet. Däremot har jag ökad risk för fetma.

Jag klickar vidare och kan konstatera att jag verkar vara vid ganska god genetisk hälsa. Jag upptäcker ingen anledning att springa till doktorn för att genomgå regelrätta, medicinska test.

Men vad hade jag gjort om jag upptäckt något obehagligt om mig själv?

Kári Stefánsson, vd för det isländska företaget Decode som står bakom testet, säger att han själv tänker kolla sig för prostatacancer efter att ha upptäckt en förhöjd risk.

Han menar att alla har rätt till sin genetiska information, även om det innebär dåliga nyheter. Vem som blir sjuk avgörs inte bara av generna. Miljöfaktorerna spelar också en stor roll och de går att påverka. Åtminstone för vissa av sjukdomarna.

Om jag röker, vad jag äter och hur mycket jag rör mig påverkar till exempel risken för att drabbas av hjärtinfarkt, läser jag.

Paradoxalt nog är det kanske listorna över riskfaktorer som är den största behållningen av testet.

Jag har de gener jag har, men vad jag stoppar i mig, hur mycket jag stressar och om jag ska ta mig tid till den där extra springturen. Det har jag faktiskt en chans att styra över själv.