På halvön Vanäs, som sticker ut sin lilla landtunga i Vätterns nordvästra del, ligger Karlsborgs fästning. Det är länge sedan den ingick i centralförsvarssystemet. Men garnisonen finns kvar och Karlsborg är fortfarande Sveriges reservhuvudstad.

Nedanför fästningsvallen kurar Vanäsverken i snålblåsten från Vätterns kalla grå vatten. Ammunitionsfabriken har funnits här ända sedan 1887, först som en del av krigsmakten. 1947 åkte uniformerna av, överingenjören i kostym tog över, det blev bolagiserat och ingår numera i Nammokoncernen.

Under kriget var verksamheten som störst, 1800 anställda.

– Men vi tillverkar mer i dag på 200 personer, säger vd Peter Ambjörnsson.

Anledningen är automationen. Led för led har tillverkningen automatiserats. En del har byggts in i den gamla maskinparken, där de äldsta maskinerna är från början av 1930-talet.

I ena änden av en maskin matas mantel, kärna och spets in, ut far en färdig projektil. Förut krävdes tolv maskiner.

– Det är effektivare och kvaliteten blir jämnare när mer och mer är datorstyrt, säger Peter Ambjörnsson.

Ett fåtal människor rör sig ute i produktionen. Några trampar fram på budcyklar. Det är reparationsteknikerna, som finner det väl drygt att gå fram och tillbaka på fabriksområdet, som är nästan en kilometer långt från norr till söder. En tekniker klättrar omkring i en stor maskin. Han håller på att byta lager, det är stor service på gång på hylspressen.

Projektilerna av tombak – 90 procent koppar, 10 procent zink – kallformas i flera steg till sin rätta längd och förses med en kärna av stål i stället för den traditionella blykärnan.

Det är den egenutvecklade blyfria ammunitionen som är Nammos nisch, där ett litet land som Sverige kan konkurrera med de internationella bjässarna. Blyfritt har varit företagets basplattform i 15 år nu.

– 1 800 ton bly har vi sluppit bryta, förädla och få ut i miljön, sedan vi började tillverka blyfritt, säger Peter Ambjörnsson.

Tillverkningen av blyammunition på Nammo är marginell, kanske 2 procent, och på väg att fasas ut.

– Och vi vill inte ha det tillbaka, säger Carina Karlsson, huvudskyddsombud, som var med på den gamla onda tiden.

Hon beklagar att svenska försvaret efter tio år som köpare av den blyfria ammunitionen bestämt sig för att köpa blyad i stället, för att spara pengar. Hon bekymrar sig för dem som hanterar ammunitionen under lång tid. Särskilt kvinnor i fertil ålder bör undvika bly.

– Varför ska Sverige vrida tillbaka utvecklingen? undrar Carina Karlsson.

Det lilla svenska företagets blyfria produkter är kvalificerade som Nato-standard, i konkurrens med hela världen, vilket gör vd Peter Ambjörnsson mäkta stolt. Den uppseglande krisen känner man inte av, för ammunitionstillverkning följer inte normala konjunkturcykler. Här är det de olika ländernas försvarsbudgetar som styr.

– Det är med specialprodukter vi har lyckats överleva. Konkurrensen är stenhård på standardprodukter, säger forsknings- och utvecklingschef Fredrik Erninge.

En kombination av hemlängtan till Hjo och specialistkunskaper har fört civilingenjören i maskinteknik från KTH hit. Han säger att patronerna ser ut som de har gjort i hundra år, men att det ligger många ingenjörstimmar bakom dagens prestanda.

– Det är inte svårt att göra en patron. Men att tillverka miljontals som alla ska vara säkra att tillverka och använda är utmaningen.

Spårljusammunition är bland de få produkter som Nammo tillverkar också i traditionell standard. Men man jobbar intensivt med att utveckla en specialversion med infrarött ljus. Vanligt spårljus bländar och lyser upp även för omgivningen. Ir-varianten syns bara i den speciella bildförstärkaren som grönt ljus, det går att strida 24 timmar om dygnet. Produktutvecklingen sker nära kunden.

– Vi kan inte utveckla något bara för att vi tycker att det är kul. Vi måste vara lyhörda för vad som behövs, ibland innan kunden själv vet. Ir-spårljusen är ett sådant exempel, säger Fredrik Erninge.

Projektilerna laddas i en lokal som ligger närmare sjön och krutförrådet. Fram till 1976 förvarades allt krut uppe på vinden i fabriksbyggnaden. En fabrik i Finland hade samma konstruktion. Det blev övertändning. Hela byggnaden exploderade och många personer omkom. Det var då man flyttade krutet till en separat byggnad. Därifrån portionerar ett styrsystem ut något hekto i taget, som vägs upp och fylls på med minutiös precision.

Vd Peter Ambjörnsson råkar komma för nära en ljussensor, som stoppar bandet.

Operatören fyar åt direktören, men skrattar och medger att hon knappt har vant sig själv, den har bara suttit där i 14 dagar.

– Vi är ganska stolta över den, säger Marita Björhed.

För tre år sedan krossade hon sitt finger i en laddmaskin, så hon har personlig anledning att tycka om ljusvakten.

När krutet är i och tändhatten på kollar visionsystemet att allt är perfekt. Den här avsyningen gjordes tidigare manuellt liksom kontrollen av botten, jobbiga arbetsuppgifter som nu bara finns kvar på ett ställe, slutgranskningen av varenda projektil. Man klarar bara 20 minuter, sedan måste man byta arbetsuppgift.

Företaget samarbetar med högskolor och tillverkare av visionsystem för att hitta ett sätt att mäta tredimensionellt. Det är främst en fråga om arbetsmiljö, men också en kvalitetsfråga.

– En maskin är betydligt mer objektiv än det mänskliga ögat, säger Peter Ambjörnsson.