Från flirtkulor till biodator

2016-03-16 14:19 Ulla Karlsson-Ottosson  

KRÖNIKA. För 30 år sedan besökte Ulla Karlsson-Ottosson visionärerna som arbetade med att skapa en biologisk dator.

Vi hade cirkulerat runt med bilen i drygt en halvtimma. Att hitta det lilla utvecklingsbolaget EMV utanför Washington verkade hopplöst. Inga gatunamn, inga nummer, ingen gps till hjälp. Det var ju för 30 år sedan. Jag och en kollega hade skickats till USA för att rapportera om det nya glödheta forskningsområdet bioelektronik. Företaget vi letade efter var ett av fyra som arbetade med att skapa en biodator. Frågan var hur de tänkt sig att det skulle gå till?

När vi till slut kom innan för dörren stod svaret på skrivbordet. Med piprensare och flirtkulor hade elektroingenjören John Wehrung och biologen James McAlear byggt upp molekylerna som skulle göra jobbet. Då fanns inga simuleringsprogram i 3d. Entusiastiskt berättade de om det första målet – en krets som skulle ge blinda synen tillbaka. På sikt hägrade minnesproteser och en biologisk dator.

Dit kom de aldrig. Investerarna som pytsat in pengar tröttnade eftersom utvecklingen gick för långsamt. Det gällde inte bara deras biodatorprojekt. Luften gick ur hela forskningsområdet.

Men tanken att använda mänskliga molekyler för att skapa en dator har levt vidare. Det är inte minst den pyttelilla biologiska parallelldator som jag nyligen kom i kontakt med ett bevis på. Bara 0,01 kvadratmillimeter stor utnyttjar den muskelproteiner för att lösa kombinatoriska matteproblem.

En sådan liten sak är inte lätt att hålla reda på. Så sker också all hantering av datorn under ett mikroskop. Här matas 100-tals proteinsträngar in med pipett. Här sker också den visuella avläsningen av svaren. Det senare är möjligt tack vare att fluorescerande molekyler täcker muskeltrådarna och avslöjar deras väg ut från en labyrint av nanometersmala linjer i en kiselkrets – där algoritmen ligger i mönstrets utseende.

Så kan man naturligtvis inte hålla på när datorn är helt färdigutvecklad. Just nu handlar det trots allt om något som snarare måste klassas som grundforskning än tillämpad forskning. Det håller Lundaforskaren Heiner Linke, forskningsledare för EU-projektet Abacus där datorn utvecklas, med om. Men forskarna i projektet jobbar nu med att få till en elektronisk avläsning av beräkningsresultaten. Även uppskalning och möjlighet att programmera i realtid är ett måste som finns på agendan.

Frågan är när utvecklingen av biodatorn kan ha kommit så långt att den är redo att ge sig på att knäcka tekniska problem där stora mängder data behöver bearbetas parallellt? Tidigast om tio år tror Heiner Linke.

Då har det gått drygt 40 år sedan den första biodatorhajpen. Men vem har sagt att omvälvande teknikutveckling kan göras i en handvändning. Inte jag i alla fall.

Ulla Karlsson-Ottosson

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

Här är reglerna för kommentarerna på NyTeknik

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Senaste inom

Debatt