Allt mindre chans få veta om Nordkorea sprängde en vätebomb

2016-01-13 14:14 Monica Kleja  

Chanserna att via luftmätningar avgöra om Nordkorea verkligen provsprängde en vätebomb har krympt till nära noll.

– Möjligheterna att avgöra om det var en vätebomb eller inte nu har nu, med den tid som gått, blivit nästan obefintliga, säger Anders Ringbom, kärnfysiker och forskare på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, i Kista utanför Stockholm.

Han arbetar i ett nationellt datacenter på FOI, där alla eventuella provsprängningar av atombomber i världen kan följas och övervakas.

Via skärmar kan Anders Ringbom och hans kolleger avläsa värden från 321 olika sensorer eller mätstationer, som provkontrollorganisationen CTBTO ansvarar för. Det som rapporteras är seismiska signaler, partiklar i luften samt utsläpp av ädelgaser.

Att avgöra om en vätebomb sprängts är förenat med stora tekniska svårigheter. En fusionsbomb kan antas generera en mycket stor detonation. Genast efter att Nordkorea uppgett att man provsprängt en vätebomb under jorden den 6 januari, tvivlade forskarna på uppgiften då magnituden var något lägre än vid Nordkoreas provsprängning av en atombomb 2013. Enligt CTBTO låg den på 4,8-4,9 på Richterskalan, mot 5.1 år 2013.

– Men bara för att laddningsstyrkan var mindre än förra gången, 2013, så är det inte ett bevis för att det inte var fråga om en fusionsladdning. Det kan ju ha handlat om en mindre mängd fusionsbränsle som i så fall använts. Vi vet helt enkelt inte vad för slags kärnvapensprängning det har varit fråga om, säger Martin Goliath, chef för Institutionen för kärnvapenfrågor vid FOI.

Vad skulle det betyda om Nordkorea skaffat sig kunskap att göra en fusionsbomb?

– Med den principen kan man göra väldiga kraftfulla laddningar, och kanske då kompensera för dålig precision på sina ballistiska robotar, säger Martin Goliath.

Den viktigaste metoden för att avgöra frågan är dock att undersöka halten av utbränt uran eller plutonium i det efterföljande nedfallet i luften. En fusionsbomb skapar en större utbrändhet av dessa ämnen, jämfört med en fissionsbomb.

Ett 80-tal mätstationer som suger in partiklar som svävar i luften och fångar in dem i filter finns utplacerade i världen.

Men ingen av partikelfällorna har hittills gett utslag, enligt Anders Ringbom.

– Det har nu gått en vecka och den möjligheten är nu antagligen förbi, säger han.

Återstår då att analysera eventuell förekomst av radioaktiva ädelgaser i atmosfären. Men några utsläpp av intressanta isotopkombinationer av xenon har hittills inte uppmätts. Och möjligheten att via sådana mätningar avgöra om det varit en vätebomb eller inte, försvinner så snart som ett par dagar efter detonationen.

– Därefter späds de ursprungliga isotoperna ut på grund av radioaktivt sönderfall av andra ämnen som bildas i explosionen, vilket försvårar analysen, säger Anders Ringbom.

Däremot kan gasmätningarna fortfarande ge mer säkra besked om det faktiskt var en atombomb som exploderade - och inte en konventionell bomb, uppger han.

– Det är mycket sannolikt att man smällt av en atombomb, men helt säkra är vi faktiskt inte ännu, säger han.

Efter Nordkoreas kärnvapenprov 2013 dröjde det omkring två månader innan xenon kunde registreras av de så kallade SAUNA-stationerna, som FOI utvecklat och som ingår i nätet av mätstationer som CTBTO förvaltar.

Varför gaserna vädrades ut så sent efter den underjordiska detonationen vet man dock ännu inte.

– En teori är att man öppnade upp för att ta prover, säger Anders Ringbom.

Nordkorea har inte skrivit på provstoppsavtalet CTBT (Comprehensive Nuclear Test-Ban-Treaty), och tillåter därmed inga besök på provplatser.

Men vad skulle en inspektion på plats kunna ge för besked - om utomstående experter mot förmodan fick besöka anläggningen?

– Då kan man leta efter spår med alla möjliga tekniker, och exempelvis leta efter xenon i marken. Hittar man partiklar så ökar chansen att ta reda på om det var en vätebomb. Men CTBT-avtalet medger bara en möjlighet att undersöka om en kärnvapensprängning skett eller inte. Det är det enda man får titta på, säger Anders Ringbom.

Vätebomber

Kärnvapen får sin energi från kärnklyvning, fission, eller av en kombination av fission och fusion (det vill säga när atomkärnor slås samman via stort tryck och hög temperatur). I så kallade fusionsbomber eller vätebomber, används fission för att tända en fusionsladdning som utöver uran och plutonium också innehåller isotoper av väte.

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

Här är reglerna för kommentarerna på NyTeknik

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Senaste inom

Debatt