Skogens väktare

På 1700-talet var en stor del av Europas skogar nedhuggna. Värst utsatt var lövskogen. Ek var en strategisk vara som användes till skeppsbyggnad, och i sjöfararnationer som England och Danmark försvann ekskogarna praktiskt taget helt.

Men också barrskogen i Sverige levde farligt. Gran och tall behövdes inte bara till byggnadstimmer och bränsle, utan framför allt till tjära och till träkol för järnframställning – landets två största exportprodukter. Dessutom var höga furor reserverade som skeppsmaster.

Skog hade blivit en utrotningshotad resurs i hela Europa. Hur skulle den kunna räddas?

Tekniken kom till hjälp. En hotande vedbrist i Sverige ledde till att Rikets råd den 27 januari 1767 beslutade om att försöka ta fram en mer energisnål eldstadstyp än de öppna spisarna åt hushållen. På hösten samma år presenterade generalen Fabian Wrede och arkitekten Carl Johan Cronstedt sina förslag i skriften ”Beskrifning på Ny Inrättning af Kakelugnar Til Weds Besparing”. Här redogjorde man för olika typer av murade kakelugnar med slingrande rökgångar, vilka bättre skulle ta tillvara värmen från elden.

Den engelske järnbruksmagnaten Abraham Darby i Coalbrookdale väster om Birmingham hade 1709 lyckats framställa järn med hjälp av stenkol i stället för träkol. Problemet hade varit att svavlet i stenkolen gjort järnet sprött och odugligt. Men Darby upptäckte att man kunde bli av med svavlet genom att först koksa kolen – torrdestillera den, det vill säga bränna den utan lufttillförsel.

Principen påminner om den för att göra träkol och tjära i kolmilor och tjärdalar. Koksen blev svavelfri och dög lika bra till järnframställning som till uppvärmning i hemmen. Som biprodukter vid koksning fick man stenkolstjära och gas, värdefulla råvaror i den växande industrins processer.

Även i Mellaneuropa hade man gått hårt ?åt skogarna. ?Vid mitten av 1800-talet var Alperna så gott som kalhuggna, när räddningen äntligen kom ?i form av järnvägen. På räls kunde kol och koks för uppvärmning fraktas till Bern och Zürich från gruvorna i Tyskland, och uttaget av ved i alpskogarna minskade snabbt.

Kolet, och senare oljan, räddade Europas skogar.

Magnus Hendric Brummer var en fattig svensk adelsman med livländskt påbrå. Han hade först försökt sig på en akademisk karriär i Uppsala, därefter gått in i armén och deltagit i det för Sverige så misslyckade Pommerska kriget 1757–1762. Vid slaget om Anklam 1760 ramlade han av hästen och skadades, och fick sedan tillbringa resten av kriget i preussisk fångenskap. När han kom tillbaka till Sverige var han delvis invalidiserad, men lyckades till sist få tjänst som överjägmästare utanför Falkenberg i Halland.

Tjänsten innefattade ingen lön, utan tanken var att ämbetet skulle finansiera sig självt genom böter. Eftersom praktiskt taget allt var förbjudet (all jakt var reserverad för adeln och Kronan), fanns det goda möjligheter att dra in goda förtjänster, men populärt var det inte. Brummer försökte sig därför i stället på skrivande för att dryga ut sina inkomster. 1789 publicerades hans ”Försök till Skogs- och Jagtlexicon”, Sveriges första miljöstridsskrift.

Brummers lexikon har 122 uppslagsord, från ”adel” till ”öfwerjägmästare” (han var ju själv bådadera) i huvudsakligen alfabetisk ordning, men boken kan mer ses som en handbok i hållbar skogs- och viltvård än som ett uppslagsverk. Man kan läsa om de olika trädslagen och om hur uttag och återplantering bör ske. Hugger man ner en alm, skriver Brummer, är det ens plikt att plantera två nya.

Vidare finns uppgifter om jakträtt, samtidens lagar och förordningar, om viltbeståndet och hur man bäst beter sig för att jaga det. Om hunden, jägarens bästa vän, skriver han följande:

”Utom densamma kan en jägare intet uträtta. All jagt utom hund kan man nästan ej anse för annat än krypskötterie.”

Brummer skriver med stort patos om den förhatliga ”ljungbränningen”, svedjebruket som förekom i bland annat Halland och som hindrade ekskogens återväxt. Det aldraskadeligaste företagandet som utöfwas kan, skriver han, och tillägger att det är obegripligt att något sådant kan tillåtas förekomma i en upplyst tid. Nutida experter ger honom rätt.

Mer kontroversiell i våra dagar är Brummers kategoriska inställning till rovdjur. Dessa tillfogar bönderna stora skador, och bör helt utrotas, anser han. Han föreslår att varje jägarbetjänt skulle wara skyldig att årligen aflemna ett wisst antal wargungar.

Efter 220 år har Brummers lexikon återutgivits av KSLA, Kungliga Skogs- och lantbruksakademien. Boken har försetts med ett inledande kapitel av författaren Kerstin Ekman och kommentarer av redaktörerna Roger Bergström och Kjell Danell.

Vad skulle Brummer ha sagt om vår tids rovdjurspolitik?

– Han skulle muttrat ilsket. Men faktum är att det har aldrig funnits så mycket vilt och så många jägare i landet som nu.

Sverige led ju av energikris i slutet av 1700-talet. Skrev Brummer sin bok på uppdrag av Kronan?

– Nej, han skrev den helt på eget initiativ, svarar Roger Bergström och Kjell Danell. Men inkomsterna uteblev nog till största delen.

Varför det? Hur hög var upplagan?

– Troligtvis 400-700 exemplar, svarar KSLAs chefsbibliotekarie Lars Ljunggren. Det finns i dag ungefär 100 exemplar bevarade i bibliotek och hos samlare. Men de flesta är olästa. Boken blev ingen succé.

Det skulle ta hundra år innan det kom en efterföljare till Brummers Skogs- och Jagtlexicon. 1894 publicerades ”Svenskt skogslexikon” av jägmästaren och redaktören Axel Cnattingius. Det hade dubbelt så många uppslagsord som Brummers, och skildrar skogen efter industrialismens genombrott. Här får vi veta att 49,2 procent av den svenska skogsexporten vid 1800-talets slut gick till Storbritannien (mycket virke behövdes som pitprops i kolgruvorna).

Uppslagsordet pianos berättar att man bör använda gran till resonansbotten, lönn till övre skivan, lind till tangenternas mekanik, ebenholz till tangenterna samt valnöt eller mahogny till fanér för stomme och lock.