Fiaskot i Köpenhamn blev succé i Paris

2015-12-16 07:36 Susanna Baltscheffsky  
Susanna Baltscheffsky är chefredaktör på Ny Teknik. Foto: David Magnusson

#9 KLIMATBLOGGEN. USA har spelat sina förhandlingskort smart. Den kritiserade skrivelse de lämnade efter sig i Köpenhamn har samma arkitektur som det hyllade parisavtalet.

Klimatkonferensen har packat ihop och delegaterna har för länge sen rest hem från Paris . Med sig i bagaget har de ett överenskommet klimatavtal där alla länder - utom Nicaragua - är eniga om att minska utsläppen av växthusgaser.

De flesta regeringar är mycket nöjda med att äntligen få ett ramverk på plats. Mest nöjd är troligen USA. Regeringen kan se i backspegeln och gratulera sig till att genom extremt skicklig taktik ha lyckats baxa sina ofta kontroversiella förslag hela vägen fram. Sedan har man inte skrivit under någon överenskommelse när reservoarpennorna väl plockas fram, men förslagen har ändå legat kvar till nästa klimatmöte. Och nästa.

Vi kan börja med det färskaste exemplet: Det nya globala klimatavtalet i Paris. Ni minns misslyckandet i Köpenhamn? Utfallet där blev det så kallade Köpenhamns-ackordet. Under de sista kaotiska timmarna gjorde USA upp med Kina, Brasilien, Indien och Sydafrika om ett avtal där alla länder bjöds in att skriva upp sina mål för att minska de egna klimatpåverkande utsläppen.

Inga datum nämndes för när minskningarna skulle vara uppnådda eller från när de skulle börja räknas. Det innehöll inte heller några procentsatser för hur stora minskningar som krävs. Den enda måttstock som fanns med var att ökningen av den globala medeltemperaturen ska hållas väl 2 grader.

Då beskrevs ackordet som ett fiasko. Men Köpenhamnsackordet är grunden för det nu så hyllade Parisavtalet. Att låta länderna frivilligt ange sina utsläppsmål och inte tvinga in dem med detaljerade procent och årtal betraktas av flera analytiker som ett genidrag.

Andra framgångsrika förhandlingsutspel från USA:s sida beskrev jag i Klimatbloggen #2: Att marknadsmekanismer för att minska utsläppen - exempelvis handel med utsläppsrätter - skulle ingå i Kyotoprotokollet. Eller, som George W. Bush gjorde, satsa flera miljarder dollar på inhemsk forskning om förnybar energiteknik i stället för att försöka övertyga den amerikanska kongressen om att ratificera protokollet.

Till det kan jag lägga att George W också inledde ett bilateralt samarbete om energiteknik med Kina, för att visa sin samarbetsvilja. Att bilda par med Kina i den internationella klimatpolitikens har också gett utdelning. Obama har fortsatt på den linjen, och i höstas gjorde Kina och USA ett gemensamt utspel om hur mycket de ska minska sina utsläpp.

Att de bägge nu är med i Parisavtalet är ett resultat av den diplomatiska massagen. Vad den amerikanska kongressen tycker den här gången återstår dock att se.

Läs klimatavtalet i sin helhet här!

  

 

Läs fler delar av Klimatbloggen här:

Vem blir energiteknikens superentreprenör?

USA:s tröga klimatpolitik var inte alltid så usel

Förvirrat om Kinas utsläpp

Tekniken som minskar klimatutsläppen

Klimatforskare hör till dem som flyger mest

Utsläppen sjunker, men inte tillväxten

Konferensens sista suck. Eller? 

Klimatavtalet är starten på nya investeringar 

Susanna Baltscheffsky

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

Här är reglerna för kommentarerna på NyTeknik

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Senaste inom

Debatt