I förra veckan var jag moderator när Stiftelsen för Strategisk Forskning hade trummat ihop Forskningssverige till konferens . Massor av frågeställningar stöttes och blöttes av namnkunniga talare och kloka paneldeltagare.

Grundfrågorna är ju hyfsat enkla: hur ligger Sverige egentligen till som forskningsnation och hur blir Sverige mer innovativt. Något kort och entydigt svar fick väl inte publiken. Men det var liv i debatten. Hela tiden.

En fråga som jag langade in till den första panelen formulerade jag så här: Kommer vi att få se en enda forskningsfråga i valet? I så fall vilken?

Jag var beredd på en rungande nej från de fem i panelen: Tobias Krantz (forskningsminister), Björn O Nilsson (vd för Iva), Peter Gudmundson (rektor KTH), Maria Anvret (forskningspolitisk talesman på Svensk Näringsliv) och Maria Abrahamsson (tidigare ledarskribent på SvD som nu kandiderar till riksdagen). Men nejet uteblev till min häpnad. Kanske var det önsketänkande från panelen. Man vill ju gärna tro att de egna hjärtefrågorna ska vara väl synliga på den politiska radarn.

Min egen tes är att inget parti har vunnit ett val, men inte heller förlorat ett val, på att driva FoU-frågor. Därför går inte de politiska spinndoktorer igång på frågan: hur ska Sverige bli mer innovativt?

Det handlar visserligen om vårt framtida välstånd. Men sambanden är inte helt enkla: om vi utbildar flera forskare och staten ger mer pengar till forskning, blir det då bättre för barnbarnen?

Men kanske behöver inte forskningen vara dömd till att vara en stealth-fråga i valet; osynlig för politiker och väljare.

Här är några synliga tecken:

I helgen skrev Dagens Nyheter en ledare med rubriken ”Flera forskare” och på det Liberala riksmötet i Västerås talades sig Jan Björklund och Tobias Krantz varma för avdragsrätter och annat stöd till forskningen.

Det är möjligt att giftpillret i Lund, Astra Zeneca lägger ner sin forskning och 900 jobb försvinner, har skrämt upp en och annan politiker.

I så fall är det väl något gott, som ändå kommer ut ur den trista historien.

Billegendaren Bob Lutz, 78 år, lämnar GM och går i pension. Äntligen.

Han borde gått i pension redan 2001 efter en lysande karriär i Europa på bland annat GM, BMW, Ford och i USA på Chrysler. När han blev produktchef

för hela GM grundlades koncernens problem: för stora och för törstiga bilar.

Maximum Bob älskade att titta backspegeln när han beordrade fram nya bilmodeller. Muskelbilar från 1960-talet är hans passion.

Saab förstod han sig aldrig på. Hans största missgrepp, av många, var väl att försöka sminka om en Subaru Impreza till en Saab 9-2X för att säljas på USA marknaden.

Jag säger bara: boxermotor på en Saab. Herregud.

I samma veva stekte han den färdiga prototypen till 9-3X. När små suvar äntligen började bli glödheta på marknaden. Här förlorade Saab fem viktiga år i sitt modellprogram.

Bob Lutz började sin karriär som stridsflygare åt Uncle Sam och han går i pension som statsanställd bildirektör med Barack Obama som boss.