Den 18 december, på klimatmötets sista dag, anländer Barack Obama till den danska huvudstaden. Lördagen den 19 december får Köpenhamnarna tillbaka sin stad.

Frågan är vad världen kommer att minnas Köpenhamnsmötet för: framgång eller motgång? Inget vågar ha en säker prognos. Men alla vet att mycket står på spel.

Diskussionerna kommer huvudsakligen att handla om två saker: utsläppsminskningar och finansiering.

Huvudbuden är lagda. EU vill vara bäst i klassen och lovar att sänka utsläppen av växthusgaser med 20-30 procent fram till år 2020. USA kommer till förhandlingsbordet med siffran -17 procent, jämfört med år 2005 (de flesta andra använder 1990 som basår). Kina, som numera har störst koldioxidutsläpp i världen, säger sig vara berett att minska "kolintensiteten" med 40-45 procent fram till 2020.

Alla huvudaktörerna i det här spelet räknar olika. Om förhandlingsbuden som nu ligger på bordet räknas om blir resultatet nedslående: en minskning med ungefär 15 procent från 1990 års nivå fram till år 2020. FNs klimatpanel IPCC har räknat ut att det krävs minskningar på mellan 25 och 40 procent fram till 2020 i industriländerna (Annex-länderna) för att klara temperaturmålet. Fram till 2050 får inte den globala temperaturen öka med mer än två grader, jämfört med förindustriella nivåer.

Huvudkonflikten i Köpenhamn står mellan USA och Kina. Nationen som historiskt sett släppt ut mest koldioxid och nationen som just nu släpper ut mest koldioxid. Många bedömare anser att båda dessa bjässar kan göra mer, och borde göra mer för klimatet. Och nyckeln till ett framgångsrikt avtal finns i de här förhandlingarna mellan USA och Kina.

Den andra stora konflikten står mellan de rika länderna i världen och de allra fattigaste, som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Här handlar det om hur många miljarder årligen i ekonomiskt och tekniskt bistånd den rika världen ska bidra med. De fattiga länderna anser att de industrialiserade länderna har ett moraliskt ansvar att ta notan för klimatet. De har skapat problemen med sina utsläpp och måste också lösa dem.

Hur förhandlingsläget är när Barack Obama anländer till Köpenhamn den 18 december är omöjligt att säga. Men många bedömare pekar på vikten av att få ihop ett riktigt legalt, bindande avtal. Kyotoavtalet visar att ett svagt avtal är värre än inget avtal alls. Då är det bättre att peka ut en riktning i Köpenhamn och istället satsa på en lösning 2010.