Volvos framtid börjar om tre år

Men nu verkar framtiden närma sig i lite högre fart. För elbilar inträffar den om bara fem år, enligt världens bilindustri, som nu laddar för ”det stora genombrottet”. Optimister som Carlos Ghosn, boss för Renault-Nissan, tror till och med att 10 procent av bilarna som säljs 2020 är rena elbilar.

Det som talar för att något verkligen ska hända är att de stora biltillverkarna lägger i en växel. Think och Tesla är nischtillverkare och kan aldrig övertyga ”villa, Volvo och vovve”-folket om att köpa något så osäkert som en elbil. De modiga, trendiga och klimatsmarta tar det säkra för det osäkra och gör som bilindustrin vill: köper först en hybrid.

Jag säger bara Toyota Prius. Med den bilmodellen togs det avgörande steget i evolutionen på vägen mot elbilar. Den började säljas i Japan redan för tolv år sedan.

Om tre år räknar Volvo med att lansera sin första hybrid: en dieseldriven ladd-hybrid. Efter 2015 säger Volvo att man också kan erbjuda kunderna att tanka grön el till rena batteribilar.

Volvo kan väl knappast sägas ha haft pole-position i rejset mot lägre utsläpp från förbränningsmotorer. Tvärtom har Volvo länge kopplats samman med stora suvar och törstiga familjebilar.

Men något har hänt. Volvos viktiga kärnvärde säkerhet räcker inte för att locka nya köpare. I företagets strategi ingår numera också att släppa loss ingenjörernas kreativitet för att halvera utsläppen av koldioxid till 2020 och sedan växla över till el.

Och visst är elbilar energieffektiva i en jämförelse. Enligt Boschs beräkningar kommer man 1,5–2,5 kilometer på en kilowatttimme energi från en förbränningsmotor, 3,2 km i en dieseldriven hybrid och 6,5 km med elbil.

Det mesta talar för elbilen. Utom en sak: batterierna. De är stora, dyra, har kort livslängd och är inte särskilt energitäta.

Här finns ingen Moores Lag som dubblar kapaciteten och halverar priset på 18 månader. Det handlar om vanligt ingenjörsgnet som gör batterierna 10 procent effektivare per år. Räkna alltså med dubblad kapacitet på tio år.

Så frågan kvarstår: hur nära är egentligen framtiden?