Ursula Hass har helt rätt. Det är dumt att ta avgifter. Tycker Sverige att det är för dyrt kan man ju kvotera dvs sätta en gräns på hur många utanför EES som kan studera i Sverige.

BTH gör rätt. Vi ska inte ta betalt i detta läget. Få flera utanför Sverige att komma hit och när vi har ett grundmurat rykte (inte bara BTH utan andra med) och tror oss ha en produkt som ger värde kan vi börja höja priset. Just nu torr jag bara vi sparkar oss tillbaka till 60-talet om vi tar betalt...

Rektorernas verklighetsbeskrivning:
Världens bästa studenter star I kö för att studera i Sverige, framförallt p g a den välkänt höga standarden här. De utvalda gör studentlivet mer färgstarkt och hjälper svenska studenter och högskolor vidga vyerna och få nya intryck, vilket är en avgörande konkurrensfördel i vår globaliserade värld. Efter avslutad utbildning stannar en majoritet av studenterna i Sverige och sugs upp av en hungrig industri där det finns mängder av spännande, högbetalda jobb och där internationella erfarenheter, språkkunskaper och kontaktnät värderas högt. De tidare studenterna blir ambassadörer inte bara för sitt forna hemland, utan även för Sverige.

Min verklighetsbeskrivning:
Andra rangens studenter från fattiga länder som nöjer sig med en gratis halvtaskig utbildning eftersom mer attraktiva utbildningar i exempelvis USA eller Storbrittannien inte var tillgängliga p g a bristande penningresurser, studiereultat eller visumstrul kommer till Sverige. Här tas de emot med öppna armar av rektorer med tomma skolbänkar och – på doktorandnivå – av forskare som behöver billig arbetskraft som jobbar hårt och utan tjafs. Studenterna kämpar med kulturchacken och försöker förstå sig på de sociala koderna, som varför svenskar bara är trevliga mellan öl två och fem. De uppskattas för sin flitighet och förmåga att göra som de är tillsagda utan en massa ursäkter av sina lärare. Medstudenterna uppskattar det färgstarka inslaget och får mången fördom bekräftad. De som har klarat sig igenom utbildningen i Sverige utan att falla offer för hemlängtan eller brist på pengar drar oftast direkt utomlands efter examen, ivriga att antingen komma hem igen eller flytta till ett land med bättre klimat, begripligt språk och mer pröjs. En del stannar kvar och möts av verkligheten bortom slogans i svensk industi: Hårt arbete betyder väldigt lite jämfört med hur du funkar i fikarummet. Öppenheten för nya idéer och kulturer är nära noll och du förväntas inte sticka ut – bäst att bara vara där 9-17 och ta rejäla fikaraster. Den f d studenten söker sig snart mot attraktivare mål. Slutresultat: För några hundra tusen har vi fått en utländsk student med inblick i svensk kultur och med en halvdan teknisk utbildning vilket är en utmärkt plattform för ökad konkurrens med Sverige från utlandet. Det mesta av pengarna har dock gått till att föda ett gäng akademiker i ej industrirelevant område.

Final: Om det hade funnits ett verkligt behov av fler teknikutbildade hade vi sett rejält ökande löner för akademiker inom teknikområdet relativt andra områden. Bristen på svenska sökande är inte ett utslag av att ungdomar irrationellt tror att det finns så många fler jobb inom media etc, utan att ungdomar inser att om slutresultatet ändå är att man är en halvtaskigt betald loser med begynnande flint så kan man ju i alla fall försöka ha kul på högskolan och inte slösa bort ungdomen med hårda studier i en glesbygdsskola, där man om man har tur, kan få ett jobb på ortens mekaniska verkstad med 23k i månaden som examenspresent. Sverige behöver kvalitetsutbildade tekniker, inte ett överskott av halvtaskigt utbildade bara för att hålla nere lönerna och hålla studenter och lärare sysselsatta. Vi gör så här: Skär bort outnyttjade utbildningsplatser – inklusive ett flertal mindre högskolor. (Jag är bussig och ber BTH undantag.) Skär ner orderntligt med platser på resten – särskilt inom hippa program, inklusive allt som innehåller ”samhälls-”, ”medie-”, ”miljö-”, ”nano-” och ”bioteknik-”. Stipendier skapas för utländska studenter motsvarande 5% av totala antalet platser och max 10% på en enskild utbildning. Dessa betalar motsvarande svenska studiebidrag (ej lån) samt terminsavgifter och är konkurrensutsatta. Detta ger ett faktiskt värdefullt tillskott av friskt blod och kostar i slutänden en bråkdel av att öppna gratisportarna på vid gavel för att mata giriga rektorer och forskare med helårsprsatationer respektive galärslavar.

Jag delar inte debattörernas uppfattning. De bygger en bräcklig argumentation på en kedja av vaga antaganden. Man spekulerar dels att den tekniska utbildningen i Sverige kommer att haverera utan de internationella studenterna och att svenska företags förmåga att utveckla kulturell kompetens elimineras. Några konkreta belägg för detta lägger man inte fram - endast gissningar - och slutsatserna känns långsökta och överdrivna. Argumenten faller alltså platt på marken.

Å andra sidan lär det finnas ett intresse hos skattebetalarna att veta hur deras pengar används. Om resurser skall användas för stödja utländsk arbetskraft så är det naturligt att dessa redovisas som bistånd i statens finanser - inte göms i utbildningsposter. Ur den aspekten känns stipendiesystemet attraktivt där biståndspengar kan redovisas som just bistånd. Utgiftsposten kan dessutom få ett övre tak och man kan välja ut de mest lämpade studenterna. Min egen erfarenhet som universitetslärare i tekniskt ämne är nämligen att de flesta studenterna utanför EES-området tyvärr saknar tillräckliga förkunskaper för att fullfölja sin utbildning i den svenska högskolan. Det blir mycket extraarbete för läraren och besvikelser för studenterna.