Huruvida innovationer är avgörande för vår välfärd behöver vi gudskelov inte längre diskutera. Men när det gäller hur en önskad innovationsintensitet ska uppnås finns enorma kunskapsgap. Detta trots att 6.000 innovationsforskare runt om i världen har utvecklat massor av kunskap de senaste decennierna. Men ansvariga politiker och policymakare är ofta omedvetna om dessa kunskaper.

Låt mig ta upp två saker: hur det går för Sverige och vilket slags perspektiv som är nödvändigt för att utveckla strategier och policies när det gäller innovationer.

Årligen publicerar EU sin European Innovation Scoreboard, EIS. Sverige hamnar oftast på första plats vad gäller den summerande indikatorn. Detta ger helt missledande information.

Denna indikator mäter inte hur pass bra eller dåligt det svenska nationella innovationssystemet är på att driva fram innovationer - och då menar jag nya produkter och nya processer av betydelse för välfärden.

Den summerande indikatorn är en sammanvägning av 25 olika indikatorer. 15 stycken är så kallade inputindikatorer, till exempel FoU-utgifter. Endast två av de tio outputindikatorerna mäter innovationsintensitet i verklig mening.

Det är ingen nyhet att det satsas mycket på FoU i Sverige, speciellt av de svenska storföretagen. Men att man satsar på FoU betyder ju inte självklart att man får fram bra forskningsresultat - eller att dessa leder till innovationer. En del av forskningen behöver ju inte ens ha som möjlig effekt att befordra innovationer. Och resurserna kan ju faktiskt hamna på hälleberget.

Att Sverige satsar mycket på FoU, men får ut förhållandevis få innovationer kallade Maureen McKelvey och jag för "den svenska paradoxen" redan 1991. Tyvärr gäller den fortfarande. EIS har i praktiken lurat svenska politiker och andra beslutsfattare att sitta nöjda alltför länge vid det här laget.

Så till perspektivet. Att paradoxen gäller för Sverige beror naturligtvis på att många andra faktorer än FoU påverkar innovationsprocesser. Och det är högst förvånande att en så betydande organisation som EU kunde formulera den så kallade Barcelona Target 2002. Den var en uppföljning av Lissabonagendan från 2000, med målet kunskapsbaserad tillväxt, och den innebar att alla EU-länder "borde" ha en FoU-intensitet på 3 procent av BNP.

Sveriges FoU-intensitet var redan då högre. Och fallet Sverige visar att stora FoU-investeringar inte behöver få innovationsbaserad välfärd som resultat. Enfald dominerade uppenbarligen över mångfald inom EU.

Innovationer påverkas också av andra aktiviteter, som utbildning, skapande av nya marknader (till exempel genom innovationsupphandling), skapande av nya organisationer (till exempel företag och policyorganisationer), interaktivt lärande mellan organisationer, förändring av regelverk (patent, etcetera), inkubation och finansiering.

Innovation är ingalunda bara en fråga om FoU. Inte förrän vi får allmän acceptans för ett helhetsperspektiv kommer vi att kunna förstå och påverka innovationsprocesser på ett effektivt sätt - genom företagsstrategier och offentlig innovationspolitik.

Charles Edquist,
Föreståndare för Circle, Lunds universitet