Socialdemokraterna var det enda svenska parti som stödde det datalagringsdirektiv som EU-kommissionen och ministerrådet försökte smuggla igenom mot årsslutet. 2005 som helhet innebar en skärpt linje från justitiedepartementets sida när det gäller medborgarövervakning samt inskränkning av frihet till innovation (anti-fildelning, pro-mjukvarupatent, förbud mot innovationer som syftar till att kringgå kopieringsskydd).

Sverige och Storbritannien är de främsta påtryckarna inom EU för införandet av tele- och internetövervakning. Förslaget går ut på att operatörer ska tvingas lagra tele- och internettrafik för att göra loggar tillgängliga vid utredning av grova brott.

Bodström vill dessutom att polis och Säpo får rätt till hemlig avlyssning, husrannsakan och övervakning av misstänkta personers arbetsplatser och hem. Huvudanledning: att förhindra terrorism och organiserad brottslighet.

Mitt argument är glasklart: terrorismfrågan är endast ett svepskäl.

Precis som med besläktade repressiva teknologiska system, som lagmässigt tvångsförvar av krypteringsnycklar, så fungerar obligatorisk datalagring enbart i en idealvärld - eller rättare sagt dystopi - där inga undantag till regeln kan tillåtas. För att dessa teknologier ska vara effektiva måste de tillämpas på ett totalitärt sätt; precis som med lagar, normer och förordningar så ligger det i deras natur att vara heltäckande och inte tillåta undantag. Finns där ens en enda lucka i systemet, så är de i praktiken verkningslösa mot de fiender som vet vad de sysslar med: hackers, crackers och fildelare, såväl som terrorister och grova brottslingar.

Ponera att datalagringsdirektivet blir verklighet. Ponera att jag vore terrorist. Varför skulle jag meddela mina planer till kolleger i klartext, via vanlig epost eller över svenska mobiltelefoner, när det ändå finns utländska, oövervakade operatörer för allsköns tele- och internettjänster? När det finns otaliga metoder för kryptering? När jag lika gärna kan använda vanlig (än så länge hemlig) snigelpost?

Att de aktuella förslagen skulle utgöra reella hinder mot professionella terrorister och brottslingar faller alltså på sin egen orimlighet, såvida vi samtidigt vill fortsätta leva i ett fritt samhälle. Friheten kräver vissa uppoffringar - det faktum att alla måste tillåtas anonymitet är en av dem.

Nej, motivet för den skärpta lagstiftningen är något helt annat: det är att försvåra för den stora skaran normalkompetenta men misstänktliggjorda användare, som i det nuvarande politisk-ekonomiska klimatet stämplas som fuskare, friseglare och utnyttjare av systemet.

Det framgick även i december 2005 att den amerikanska Bushadministrationen har använt underrättelsetjänsten National Security Agency för att spionera på sina egna medborgare. Sedd i relation till de svenska förslagen är den amerikanska strategin mer förståelig - den verkar i ett politiskt klimat där de politiska ledarna själva (åtminstone till synes) baserar sina beslut på kvasireligiösa föreställningar och oförfalskad nationalism, och där det egna landet faktiskt utsatts för terroristattacker.

Men i Sverige? Jag kan se tre motiv: antingen är politikerna i Bodströms gäng ovanligt blåögda om de tror att dessa tekniska direktiv i praktiken ska göra ens något åt att stävja den internationella terrorismen.

Eller så är de enbart intresserade av att framstå som hårdnackade i det storpolitiska spelet på övernationell nivå, lierade med brittisk-amerikansk policy samt upphovsrättsindustrin. Eller så är de medvetet lömska - då de under förespegling av att gå hårt åt terrorister egentligen går hårdare åt demokrati, allmänt rättsmedvetande och de egna medborgarnas frihet.

Jag anar att motiven i själva verket utgör en mix av de tre ovanstående.

Synd, för vad vi riskerar på grund av dessa politikers kortsiktighet är att få ett övervakningssamhälle utan den förväntade höjda säkerheten.