Ipod Nano.

Den nya versionen av Apples bärbara Ipod är radikalt annorlunda jämfört med sina föregångare i och med att den har uppspelningsmöjlighet för video.

På dagens illegala fildelningsnätverk är videofiler numer lika vanliga som musikfiler, och Apple har givetvis haft detta i åtanke vid utformningen.

Resultatet är att videokapaciteten på Ipoden är begränsat till två digitala format: MPEG-4 och Apples H.264.

För att titta på dina egna semesterfilmer eller på gratis, illegalt nedladdade filmer måste dessa först konverteras - en tidskrävande process. Detta kan göras med hjälp av videoprogramvaran Quicktime, men det gör det inte desto mindre omständligt jämfört med det som erbjuds via nätbutiken Itunes Store.

Vi ser här en mycket genomtänkt distributionsmodell.

Genom att formge en hårdvara (Ipoden) som är mycket åtråvärd, en statuspryl för alla generationer, skapar man en varumärkeskult och en produkt som svårligen kan piratkopieras eller efterhärmas.

En uppsjö av kringutrustning och företag har som mål att skapa en livsstil kring den lilla vita bärbara. Vad som är dubbelt smart är låsningen av mjukvara (det faktiska medieinnehållet). Detta är en medveten strategi.

Storföretagen vet vid det här laget att den illegala nedladdningen är omfattande och i det stora hela omöjlig att stoppa.

I sann kapitalistisk anda tar man en pragmatisk inställning till problemet: bekämpa nedladdningen på de fronter där det går, framförallt genom lobbying mot lagstiftare och genom osande pr-kampanjer där det västerländska systemet för upphovsrätt utmålas som den enda borgenären för kvalitativ, renhårig och ansvarstagande kulturproduktion (en tes som är alltmer ifrågasatt av många, där de vassaste kritikerna står att finna i internetfolkrörelser som Piratbyrån och Creative Commons).

Direkta attacker samordnade av industri och ordningsmakt mot enskilda, nedladdande individer hålls på ett slags avvägt minimum, där tillräckligt många "sätts dit" för att förhoppningsvis verka som avskräckande exempel, men där antalet stäm- ningar trots allt hålls begränsat, dels av kostnadsmässiga skäl, dels för risken att kasta ett allt för despotiskt ljus på industrin och därmed skada värdefulla varumärken.

Idén om DRM, Digital Rights Management - ett system som debatterades på allvar under 1990-talets slutskede - verkar också ha övergetts av industrin på liknande grunder.

Ett vattentätt DRM-system, med andra ord ett filter inbyggt i hårdvaran på din dator som blockerar allt annat material än det av underhållningsindustrin godkända, skulle upplevas som allt för despotiskt av de flesta konsumenter; ett slags tvåtusentalets Stasi-nätverk med Hollywood som ideologisk bas snarare än Kreml.

Ett sådant system skulle i praktiken betyda ohyggliga mått av badwill för företagen, och lösningen blir därför i stället en form av kontroll genom övertalning snarare än genom tvång.

Därav denna senaste modell av Apples Ipod (ett alternativt exempel skulle kunna vara Sonys nya bärbara Playstation och dess miniatyr-dvd-format UMD).

Här fungerar hårdvaran - vars reproduktion industrin fortfarande kan kontrollera - som begränsande faktor för den mjukvara som kan spelas på maskinen. Kunden tillåts fortfarande ett stort mått av frihet; du kan spela i stort sett vilket videomaterial du vill på denna maskin, men i och med att denna frihet är satt inom en mycket begränsad teknologisk ram är frågan om inte friheten är mer av en illusorisk natur än av det radikala slaget.

Enbart de kunder med kompetensen och orken att konvertera och mixtra med innehållet kommer göra det, medan tanken är att det stora flertalet väljer det strikt kommersiella utbudet av rena bekvämlighetsskäl.

Branschen försöker med morot i stället för piska övertyga konsumenten, genom att utmåla illusionen om den framtida digitala distributionsstrukturen som en förutsägbar, trygg, komfortabel, renskrubbad sfär där reda pengar snarare än tekniskt kunnande och nyckfull upptäckarlust snabbt ska köpa dig lycka.

Jonas Andersson,
doktorand, London

tyck till på www.nyteknik.se/debatt