Det är en vanlig missuppfattning att en utfasning av den farliga kärnkraften skulle betyda mer kolkraft. Lars Wierup anser att Greenpeace bör rikta sin udd mot kolkraft istället för mot kärnkraft, som om det ena uteslöt det andra.

Varken kolkraft eller kärnkraft hör hemma i ett hållbart energisystem. En avveckling av kärnkraften skulle tvärtom innebära en snabbare introduktion av förnybar produktionskapacitet, smart teknologi, utbyggnad av kraftnäten och mer fokus på omställningen till det moderna energisystem som kan lösa klimatkrisen.

Så resonerar man i Tyskland och om man tittar på vad energiomställningen och beslutet att stänga ner kärnkraften hittills inneburit för Tyskland är resultatet tydligt. Tyskland har fortsatt minska sina koldioxidutsläpp, framförallt från energisektorn. Introduktionen av förnybar produktionskapacitet har varit rekordartad och man har fortsatt exportera el.

I maj producerade 22 GW installerade solceller el motsvarande produktionen från 20 kärnkraftsreaktorer och för några veckor sedan utgjorde den förnybara produktionen 45 % av elen. Dessutom har det nu skapats 370 000 arbetstillfällen inom den förnybara sektorn. Det här är något som sällan når den svenska debatten.

Lars Wiegert, anser att Greenpeace spelar på folks rädsla för kärnkraften, och hänvisar till osannolikheten för tsunamis i Centraleuropa, eller hur bra det trots allt gick vid härdsmältan på Three Mile Island 1979. Men det behövs inga tsunamis, som i Fukushima, för att slå ut reservkraft och kylsystem på svenska kärnkraftverk. 2006 resulterade en kortslutning i ett ställverk i att Forsmark var nära en härdsmälta. De haverifilter som vid värsta tänkbara scenario ofta hänvisas till som räddningen, och som installerades efter olyckan på Three Mile Island, klarar av att stoppa radioaktiva utsläpp i 24 timmar.

I Fukushima fortsatte utsläppen i 16 dagar. Tyskland har omvärderat riskerna efter Fukushima, då de insett att en allvarlig olycka kan ske även där. Den diskussionen måste föras även i Sverige.

Kärnkraftssatsningar i Europa är på tillbakagång och både Eon, RWE, Areva och nu senast Toshiba - Westinghouse har beslutat sig för att dra sig ur planerade kärnkraftsbyggen i Storbritannien. De två reaktorer som är under konstruktion i Europa dras båda med stora problem, skenande tidsplaner och spruckna budgetar. Frågan är nu om Olkiluoto 3 någonsin kan tas i drift eller om projektet kommer bli att bli ett av de största bygghaverierna genom Europas historia.

Det tar 10-15 år att bygga en reaktor och enligt EDFs beräkningar kostar en ny reaktor minst 8 miljarder euro, vilket gör kärnkraft till världens dyraste energislag. Kärnkraften kan inte ersätta dagens fossilsamhälle och är inte den lösning vi behöver för att komma tillrätta med koldioxidutsläppen och förhindra globala klimatkatastrofer.

Martina Krüger, klimat- och energiansvarig Greenpeace i Norden