Emil Vinterhav och Sytze Veldman, båda verksamma vid OHB-Sweden AB – det som tidigare var Rymdbolagets division för rymdsystem, argumenterar vältaligt och inspirerande i Ny Teknik för fler nationella satellitprojekt för teknikutveckling och teknikdemonstration och refererar till de svenska satellitprojekt som genomförts de senaste tjugo åren. Jag har en lite annorlunda syn på dessa projekt.

Låt mig bara påminna om vilka motiv som låg bakom dem. Rymdplasmasatelliten Freja (upp 1992) var ett sätt att för lägsta möjliga kostnad fylla ut ett ”forskningsglapp” mellan den svenska satelliten Viking (upp 1986) och ESA:s Clustersatellit (misslyckad uppsändning med Ariane 1996, äntligen upp med rysk raket 2000). Mikrosatelliterna Astrid-1 (1995) och Astrid-2 (1998) var försök att visa att man kan göra strålande bra forskning i rymdplasmafysik med mycket små satelliter till en bråkdel av kostnaden för satelliter som Viking och Freja. Detta försök slog mycket väl ut men Rymdstyrelsen valde ändå att inte gå vidare på denna linje – förrän nu – 14 år senare. Odin (upp 2001) var också ett forskardrivet projekt för att försöka få intressanta data om stjärnbildning i avvaktan på ESA:s rymdteleskop Herschel (upp 2009). Dessutom tog sig Odin an ozonhålets problematik och senare även den globala uppvärmningen.

Dessa var idéerna bakom dessa projekt – rymdforskning av hög kvalitet till en kostnad som även Sverige har råd med. ”No-nonsense astronautics” var en slogan som jag försökte lansera på den tiden. Sverige fick sedan uppdraget att utveckla ESA:s månsond SMART-1. Detta var ett sätt att lära sig arbeta mot ESA:s krav och också att i en för Sverige mycket ekonomiskt pressad situation (1997) behålla förmågan i Sverige att bygga hela satellitsystem. Men med formationsflygningssatelliten Prisma etablerades plötsligt en ny ideologi – driven av Rymdstyrelsen – inte från forskarhåll: projektet skulle demonstrera ny rymdteknik och rymdprodukter. Forskarnas behov av forskning till låg kostnad var inte längre drivkraften (även om ett instrument från Institutet för Rymdfysik fick åka med på nåder).

Svenska nationella rymdprojekt måste, enligt min mening, vara användardrivna och inte bara tekniska cirkusnummer. Därför är det klokt av Rymdstyrelsen att nu gå ifrån idén om egna satelliter som enbart teknikdemonstratorer (som man gjorde med Prisma) och i stället kräva att både modern teknik och spetsforskning skall ingå i de nya projekten.

Men jag tycker man borde vidga kretsen av användare som dessa nya projekt kan betjäna. Varför skaffar sig inte Sverige t.ex. en egen förmåga att bedriva spaning från rymden? Vi har ett egenutvecklat stridsflygplan men ingen oberoende förmåga att se efter vilka eventuella hot som finns bortom horisonten. En fullt användbar egen spaningssatellit kan Sverige få för mindre än vad ett enda Gripenflygplan kostar. Först när vi har en sådan oberoende spaningsförmåga är vår strävan efter ett mått av oberoende i säkerhetspolitiken trovärdig. Vad väntar Rymdstyrelsen och Försvarsmakten på? Slå era kloka huvuden ihop!

Sven Grahn, före detta teknisk direktör på Rymdbolaget