Innovationstakten i Sverige måste öka inom industri, service och tjänster, vård och skola. En förutsättning för detta är att vi förstår världen, som den är och kan komma att bli, en blandning av individuellt, socialt, vetenskapligt och tekniskt tänkande.

Innovationer genererar nya arbetstillfällen men människor med rätt kompetens för dessa saknas. Våra utbildningar lever ofta kvar i förra seklets behov och modeller. Många undantag finns dock och utvecklingen är på väg! Men incitamenten att utveckla dessa har nu av utbildningspolitiken kraftigt begränsats. Med hjälp av Högskoleverkets nya kvalitetssystem leds istället utvecklingen bakåt genom att enbart premiera traditionellt uppsatsskrivande.

Ingenjörer, och egentligen studenter på alla akademiska utbildningar, måste få utveckla förmågan att snabbt kunna skapa, förstå och använda ny kunskap. De måste få möjlighet att utveckla det vi kallar framtidens kompetenser; förmåga till kreativitet, innovation, entreprenörskap, nya ledarskap med mera. En framsynt utbildningspolitik måste premiera detta.

Denna utveckling kan inte drivas av enskilda eldsjälar eller ens enskilda universitetsrektorer. Den måste drivas av ett kvalitetssystem som uppskattar att lärande och examensmål sätts upp för denna utveckling. Ett kvalitetssystem som på nationell nivå granskar de mest centrala och generiska komponenterna (aktivt lärande och relevanta examinationsmetoder till exempel) medan man på lokal nivå bygger ut det till att passa det enskilda universitetet eller högskolans profil. Användarnas (arbetsmarknadens) synpunkter är här ett måste.

Det är med stor frustration som vi ser resultaten av Högskoleverkets granskningar och studerar kritiken av dessa från The European Association for Quality Assurance in Higher Education, ENQA. Lärandet och examensmålen har stympats. Kvar finns endast de examensmål som kan mätas genom en begränsande uppsatstävling.

Vi ser erkänt högkvalitativa utbildningar med högt söktryck och där färdiga studenter får internationella toppjobb bli underkända. Vi ser andra där uppsatstävlingen ger vinsten ”mycket god kvalitet” och genererar extra medel till lärosätena trots att vi inte ens säkert vet vem som skrev dessa uppsatser; var en del av dem plagierade, skrevs de av en handledare eller en spökskrivare? Ingen vet. Vad vi vet är att det enda de kan visa är förmågan att inhämta kunskap inom ett begränsat område och visa på viss förståelse av detta. Hos den som har skrivit den.

Om 1 600 utbildningar granskas på detta sätt och sätter normen för kvalitet så kommer all den spännande utveckling vi ser vid universitet och högskolor, i samarbete mellan studenter och arbetsmarknad, företag och organisationer att bromsas. Detta är katastrofalt då vi tillsammans med resten av världen står inför en rad globala utmaningar, att skapa hållbar ekonomisk tillväxt och hållbara infrastrukturer för energi och miljö, kommunikation och urbanisering, och vård och skola. Utmaningar som vi själva skapat och som bara vi själva måste kunna lösa.

Lena Adamson docent i psykologi, expert för Europarådet och EIT

Anders Flodström professor i materialfysik, avgående viceordförande EIT