Den norska statssekreteraren Per Rune Henriksen skönmålar situationen när han beskriver oljeindustrins intåg i norr. Miljöproblemen är han dock inte lika intresserad av.

Att öppna de sårbara havsområdena i norr är att spela rysk roulette med de enorma naturresurser som finns där.

Oljebolaget Total meddelade nyligen att de väljer att avstå från att borra i Arktis eftersom det är för riskabelt. På samma grunder avstår Lloyd från att försäkra oljeverksamhet i arktiska vatten.

De hundraåriga erfarenheter som Henriksen hänvisar till är helt enkelt inte relevanta för de utmaningar som möter offshoreverksamheten i Arktis. Shell gav nyligen upp sina försök att borra i havet utanför Alaska på grund av vanskliga och oförutsägbara isförhållanden.

Det kan låta som att Henriksen tror att man löser alla problem genom att gå sakta fram. Men under de senaste 30 åren har istäckets utbredning och klimatet ändrat sig dramatiskt i hela Arktis och utvecklingen ser ut att accelerera. Det är en paradox att den enda bransch som har något att tjäna på att isen i Arktis försvinner är oljeindustrin. Är det därför Henriksen har sådan framtidstro på petroleumverksamheten i Arktis?

Men oljeborrning är inte det enda hotet som Arktis står inför. Luftföroreningar från andra delar av jordklotet, radioaktiva föroreningar, ökade sjötransporter, utfiskning och klimatförändringar är andra utmaningar som det sårbara ekosystemet i Arktis möter. Ny verksamhet med hög riskfaktor är det sista som behövs nu.

Samtidigt visar dagens oljepolitik med all önskvärd tydlighet att miljöhänsyn ignoreras. Under den sista tillståndsrundan gav de statliga miljömyndigheterna och instituten tummen ner för hela 74 av de 86 områden som föreslagits för exploatering. Maktbalansen mellan oljenäringen och det allmännas intresse skevar kraftigt.

Som ett exempel kan nämnas att Direktoratet for Naturforvaltning (norska Naturvårdsverket, reds anm) varnar för allvarliga konsekvenser för de stora sjöfågelbestånden längs Finnmarkskusten vid ett eventuellt oljeutsläpp. Det norska Klima- og forurensingsdirektoratet (Klimat- och föroreningsmyndigheten, reds anm) avråder därför från ytterligare utvinning av olja utanför Finnmarkskusten med hänvisning till bristande beredskap inför en olycka.

När Henriksen bekymrar sig över extrem fattigdom är det trist att se att klimatförändringarna förtigs. Världssamfundet har förutom att bekämpa fattigdom, enats om att begränsa klimatpåverkande utsläpp med målet att hejda den globala uppvärmningen vid två grader. Om den norska regeringen ska ta denna utmaning på allvar så kan vi inte utvinna alla kända oljereserver på den norska kontinentalsockeln.

Har Henriksen funderat på vilka områden som ska sparas? Eller är blotta tanken på att avstå från utvinning helt otänkbar i den kapplöpning mot Nordpolen som Olje- och energiminstern Ola Borten Moe satt igång?

Sigurd Enge, rådgivare för marin förvaltning inom den norska miljöorganisationen Bellona

Översättning Cecilia Laurén