För snart ett år sedan firade Rymdstyrelsen att Sverige haft offentlig rymdverksamhet i 50 år genom en debatt på Tekniska museet. Där fanns bland annat de vanliga rymdentusiasterna, statssekreterare och handläggare i kanslihuset. Jag var med i panelen, men som alltid går man hem med känslan av att ”jag borde sagt mer”. Så nästan ett år senare, kommer här de ”brandfacklor” jag borde ha kastat:

Till regeringen:

Ska vi fortsätta att låta vår rymdbudget styras av utpressning från andra länder?

Hur länge ska vår rymdbudget belastas med subventioner till en feldimensionerad raket producerad genom en parasitär industriell struktur?

Rymdstyrelsen har tvingats fortsätta att delta i Ariane för att inte Frankrike ska dra tillbaka sitt stöd för European Spallation Source, ESS, i Lund. Det är ett faktum att medlemsstaterna i European Space Agency, ESA, subventionerar produktionen (inte bara utvecklingen) av Arianeraketen och att mycket få element av konkurrens finns i Arianeprogrammet – därför ”parasitär”.

Till rymdforskarna:

Varför gör ni inte uppror mot de skandalöst höga kostnaderna för forskningsprojekten inom ESA?

En gång hade vi i Sverige en vision att göra forskningsprojekt effektiva och till låg kostnad. Nu har staten gjort sig av med förmågan att sätta kostnadspress på ESA (Rymdbolagets rymdsystemdivision är såld) och varför stod ni forskare inte upp till försvaret för denna förmåga?

ESA:s rymdforskningsprojekt är ambitiösa och måste vara dyra, men det finns väl gränser! Konkurrensen inom ESA:s program är mycket begränsad – beställningarna fördelas oftast efter politiska kriterier.

Till Rymdstyrelsen:

Internationellt samarbete är självklart och rätt väg, men ett bombsäkert sätt att göra ett rymdprojekt extremt dyrt är att genomföra det inom ESA:s eller EU:s ram.

Varför var den förmåga till lågkostnadsprojekt som Rymdbolagets rymdsystemdivision representerade så olämplig att ha kvar – den utgjorde ju ett sorts korrektiv till ESA:s enormt uppblåsta kostnader och korrupta beslutprocess?

ESA:s projekt är multilaterala in absurdum, och med många viljor och leverantörer så sväller kostnaderna blixtsnabbt. Problemet är att stora rymdprojekt måste vara multilaterala eftersom enskilda länder inte har råd med dem på egen hand. Men mindre projekt kan göras utanför ESA, med enklare och billigare beslutsprocess och industristruktur. Men kan vi delta i sådana projekt? Inga fler Odin?

Jag har deltagit i studier av ESA-projekt och hört hur cyniskt huvudleverantören manipulerade prisuppskattningen på ett sätt som bara kan betecknas som korrupt.

Rymdstyrelsen försöker vällovligt, men lite tafatt, att återstarta ett svenskt småsatellitprogram men har gjort ett taktiskt misstag i sitt budgetförslag. För allt nytt och kul begär man extra pengar i stället för att begära extra pengar för det gamla. Finansdepartementet genomskådar att begära extra pengar för nya saker – det visar ju att myndigheten inte alls prioriterat utan liknar den tågluffande tonåringen på 80-talet som telegraferade hem: ”send more money”. Sådana telegram går direkt i herr Borgs papperskorg.

Varför sade jag inte allt detta? Jo, jag är ju en snäll kille som inte vill ”förstöra stämningen”.

Sven Grahn, före detta teknisk direktör på Rymdbolaget