Den ekonomiska knappheten inom försvarsområdet, både i Sverige och i övriga Europa, föder nya tankar. EU har, ivrigt påhejat av Sverige och Tyskland, lanserat begreppet Pooling & Sharing, och Nato driver, tydligt manifesterat vid den nyss avslutade toppmötet i Chicago, ett liknande initiativ, benämnt Smart Defence.

Båda initiativen bygger på tankar om gemensam utveckling och tillverkning, delat nyttjande och till och med gemensamt ägande av försvarsmateriel. Gemensam utveckling och tillverkning förväntas ge ekonomiska skalfördelar, och delat nyttjande och gemensamt ägande förväntas ge infrastrukturella besparingar.

På hög politisk nivå har mycket prestige investerats i dessa båda initiativ, de har framhållits som enda vägen framåt i ekonomiska orostider och det har upprättas listor på projekt som anses vara lämpliga kandidater för EUs Pooling & Sharing, eller Natos Smart Defence.

De verkliga svårigheterna med dessa initiativ har dock ännu inte visat sig. När det blir dags att avgöra vilket lands industri som skall utveckla och tillverka å flera länders vägnar, eller vilket lands provplatser som skall nyttjas av flera andra länder, då kommer nationella hänsyn och frågor om suveränitet och leveranssäkerhet att uppenbara sig. Skall vår industri avvecklas för att andra skall tillverka? Skall våra provplatser läggas ner till förmån för andra?

Sverige vill gärna att andra länder nyttjar vår provplats Vidsel uppe i norr, men andra länder i Europa har precis samma tanke rörande sina egna resurser. Vad händer om vi inte får tillgång till den gemensamt ägda utrustningen just vid det ögonblick vi behöver den, därför att den är upptagen av andra?

De nya idéerna förutsätter också en prestigelös vilja att anpassa sig till andras behov, en beredskap att justera sina egna krav, för att få till stånd ett samarbete. De fyra nordiska länderna avsåg tidigare att köpa en gemensam helikoptertyp benämnd NH90, men på grund av bland annat olika kravbilder, så slutade detta med att varje land köpte en egen modell.

På flygbasen Pápa i Ungern finns ett av de fåtaliga exemplen på framgångsrikt Smart Defence, tre stycken strategiska transportflygplan av typen C-17, gemensamt ägda av tio Nato-länder och två andra länder, och där länderna köper flygtid. Sverige är näst största kund med runt 500 flygtimmar per år, ett klokt beslut i stället för att köpa egna C-17 och bygga upp en oerhört kostsam infrastruktur i Sverige. Initiativet, benämnt SAC (Strategic Airlift Capability) framhålls ofta som ett framgångsrikt exempel, dock skall noteras att förmågan var ny för de flesta inblandade länderna, och att man därmed inte behövde göra sig av med befintlig industri eller infrastruktur.

Motsvarande initiativ inom andra områden skulle vara avsevärt svårare. I Europa fanns för några år sedan minst 13 tillverkare av bepansrade fordon, vem blir kvar och vem försvinner om begreppet Pooling & Sharing börjar tillämpas där? Konsolideringen av industrin försvåras ytterligare av att i flera länder, särskilt i södra Europa, finns ett statligt ägande i försvarsindustrin, och den ses som ett verktyg för sysselsättnings- och regionalpolitik.

Internationellt samarbete i olika former är säkert nödvändigt i ekonomiskt kärva tider, dock kommer det att krävas radikala och kontroversiella politiska beslut, på hög nivå, för att de ambitiösa visionerna skall bli verklighet. Vad är Sverige berett till för åtgärder?

Gunnar Hult,

Professor i militärteknik, Försvarshögskolan