Oljepriserna har varit höga sedan backspegeln visat att tidpunkten för den maximala utvinningstakten av råolja är passarad. Den internationella engergikommissionen IEA talar om en peak för råoljeproduktionen redan 2006.

Sedan dess har användningen i OECD-länderna minskat med 15 procent samtidigt som den ökat i det oljeproducerande länderna.

Kina och Indien äger stora fyndigheter utanför sina gränser, vilket tillsammans med nationella fartyg, raffinaderier etc, garanterar den inhemska tillgången till oljeprodukter.

Enligt nuvarande trend kan OECD stå inför ett halverat utbud av råolja år 2020 relativt år 2005.

Den stora frågan är vilken roll prismekanismen kommer att spela vid fördelningen av olja vid ett så kraftigt reducerat utbud? Blir det andra faktorer än pris som styr, och i så fall vilka?

Är det säkert att priset går upp om utbudet krymper?

Hur beroende är industrin av ökande volymer och hur känslig är man för höga priser?

Vem blir utan olja om utbudet krymper?

För att samhällsviktig verksamhet inte ska bli lidande kan ingripanden från statligt håll komma att behövas, i alla fall på kort sikt. De bensin- och dieselpriser som behövs för att styra efterfrågan till vanliga bilister kanske är politiskt omöjliga.

På längre sikt fungerar antagligen marknadsmekanismen, men det kan vara en klen tröst i dagens just-in-time samhälle med effektiv lean produktion där lager rationaliserats bort. De risker som den nya situationen på oljemarknaden för med sig behöver undersökas närmare.

Oljemarknaden har sedan prisspiken 2008 präglats av stigande oljepriser delvis drivna av rykten och en relativt låg reservkapacitet koncentrerad till ett enda land, Saudiarabien.

Nervositeten att något ska hända denna världens största exportör är påtaglig.

På ryktet att en viktig pipeline saboterats i Saudiarabien stack oljepriset $ 5 inom någon timme. Då oljebranschen har långa ledtider är nya projekt ända fram till 2020 kända. Det ser ut som att i bästa fall kan den platå som råoljeproduktionen legat på sedan 2006 bibehållas.

Men vad händer om nuvarande trend med minskad export från oljeproducerande länder fortsätter utan att någon ny aktör kan öka sin produktion på medellång sikt (fram till år 2020)?

Vilket pris krävs för att efterfrågan skall anpassa sig?

Bensin och diesel har en erkänt låg priselasticitet och det är svårt att veta vilken prisnivå som krävs får att få genomslag bland konsumenterna i transportsektorn.

Under april månad i år satte bensin och diesel nya prisrekord vilket även efterfrågan gjorde. Liknande fenomen sågs 2008 då efterfrågan var rekordhög vid $ 150/fat och vid ett lokalt minimum halvåret senare vid $ 30/fat.

Logiskt vore att den som först måste minska sin konsumtion om priserna sticker är den med dålig lönsamhet idag.

I denna kategori finns åkare och lantbrukare; grupper där bränsleekonomi länge varit prioriterad och de lågt hängande frukterna i form av effektiviseringar redan är plockade.

Vidare är marginalerna små hos staten, kommuner och landsting som inte direkt badar pengar. Ovan nämnda grupper betecknas normalt som samhällsviktiga och måste hållas igång på ett eller annat sätt. Det är alltså fortfarande svårt att se vilken aktör som ska anpassa sin konsumtion till ett sjunkande utbud.

Så vad händer om ett högt pris inte styr oljan till önskvärd adress? Frågan är dåligt genomlyst!

Det finns planer för ransonering men dessa är utformade för kriser av övergående karaktär och är inte tänkta att gälla längre än ett år. Minskningen på utbudssidan ser dock ut att bestå.

IEAs chefsekonom Dr. Fatih Birol sade i en intervju med ABC TV för ett drygt år sedan att regeringar inom OECD inte är väl förberedda för svårigheterna som kommer att uppstå på oljemarknaden även om man räknarin tillskott från oljesand och skifferolja

Gustav Krantz, seniorkonsult på Sweco Energy Markets.