Det är mänskligt att våra politiker, i Sverige och i EU, hoppas att forskargrupper ska lösa ett samhällsproblem. Forskare ägnar hela sitt yrkesliv åt att utveckla samhället och att hjälpa andra människor. Men våra politiker kan inte utgå från att forskare, på beställning, kan ta fram de innovationer som behövs. Alltså, ny kunskap är inte nödvändigtvis det samma som behovsmotiverad kunskap.

Mer eller mindre medvetna lobbyister talar om att ta ned kraften hos stjärnorna till jorden. Detta trots att tokamaken faktiskt inte fungerar på samma sätt som de stjärnor vi ser på himlen.

Och det finns forskare som menar att tokamaken kan lösa framtidens energiproblem. För den intresserade allmänheten som går in på www.iter.org så finns det en referens under "Press clippings" till en artikel i nättidningen "Peak Oil" med titeln "The Future is Fusion". Detta är ingen stor sak i sig, men visar på en inteckning i framtida resultat. Kommer tokamaken Iters efterföljare att, i tid, kunna ersätta den energi som genereras av olja? Ingen kan faktiskt garantera detta, menar jag.

Frågan är hur vi hanterar situationen ur ett riskperspektiv?

Genom att likna en lyckad fusionsreaktor vid att ta ned solens energi till Jorden så kan lobbyister få politiker och andra företrädare för samhället att förespråka långsiktiga satsningar. Det är mer marknadsföring än vetenskap. Forskare är noga med att inte lova för mycket, men det möjliga värdet av forskningen är enormt, vilket sätter tryck på ansvariga tjänstemän och politiker.

Om man misslyckas med den storskaliga satsningen på fusionskraft, så kommer inte nya forskare att ägna tid åt området. Under själva projektet så kommer man heller inte att söka nya vägar och det övergripande projektet sträcker sig över mycket lång tid.

Tokamaken skiljer sig från alla andra mänskliga konstruktioner på så sätt att den inte går att förminska. Det är en unik egenskap hos tokamaken, och innebär problem inte minst ur kostnadssynpunkt. Det medför att det inte går att upprepa fusionsexperiment vid ett större antal institutioner och företag. Det medför att forskningen endast kan bedrivas på vissa speciella platser, även om forskargrupperna där kan bytas ut med jämna intervall. Jämför med kärnkraftverk, oljekraftverk, ångkraftverk, vattenkraftverk och vindkraftverk som alla är skalbara.

Det svårt att förstå och analysera innehållet i Iter-projektet för oss som inte är fusionsforskare. Politiker måste lita till sina analytiker, men det är få som behärskar detta område och som samtidigt är obundna gentemot forskningsinstitutioner.

Området borde granskas mer kritiskt. Journalisterna har ofta en alltför respektfull dialog med forskare som är experter på sina områden. Vetenskapsjournalister försöker reta nyfikenheten, lyfta fram trender och visa på samband. I värsta fall leder det till entusiasmerande framtidsvisioner som sedan inte kommer att infrias.

Det jag efterlyser är en betydligt mer ingående och problematiserande granskning av sådana projekt som är inriktade på att skapa hållbara alternativ till dagens kärnkraft. Dessa viktiga framtidsfrågor måste kunna förstås och diskuteras i en vidare krets än enbart bland de närmast berörda forskarna. Kvalificerad vetenskapsjournalistik har likaväl som oberoende expertgrupper en viktig roll att spela i den debatten.
 

Johan Lindeberg, civilingenjör, tidigare handläggare Nutek och Vinnova