I Dagens Industri häromveckan säger Rune Andersson, ordförande i styrgruppen för IVAs nya projekt Innovationskraft Sverige: ”Jag ser som vår uppgift att lyfta innovation på liknade sätt som miljöfrågan har vuxit de senaste 30 åren till något som genomsyrar alla beslut”.

Han understryker också att vi måste ha en bred syn på innovation: ”Att innovation är lika med enbart forskning och utveckling är helt fel. Det är lika fint att starta ett nytt Ikea som ett nytt Ericsson. Det viktiga är att skapa utveckling och tillväxt.”

Så är det. Men dessvärre är det inte lika enkelt att starta ett högteknologiskt företag - som ger vinst först efter många år och stora utgifter - som ett företag som kan pröva sig fram och expandera med förra årets vinst.

Detta belyses också i den artikel som Kungl. Vetenskapsakademiens Energiutskott publicerade i Ny Teknik. Ingen riskkapitalist satsar på tekniskt omogna projekt. Forskarna tvingas söka stöd utomlands eller i värsta fall lägga av. KVA förespråkar att statens krav på privat motfinansiering med 50 procent borde slopas – och en form av ”virtuella” institut inrättas som kan bistå med finansiella resurser för att leda fram de bästa idéerna till färdiga produkter.

Att något behöver göras den politiska vägen är uppenbart. Långsiktiga satsningar i högteknologi kan ses som en del av infrastrukturen, på samma sätt som högskoleutbildning.

Den svenska statens roll behöver ses över – inte för att skapa ett Stålverk 80 för high tech utan för att öka chanserna att fler stora satsningar görs också i Sverige. Lönsamhetskalkylen är av olika skäl alltför osäker. Det behövs mer fantasi för att utarbeta olika finansiella modeller för samverkan mellan privat och offentlig sektor i gränslandet mellan grundforskning och tillämpad forskning.

Även patentsystemet måste ses över. Det är någorlunda effektivt för en innovatör, som kan utveckla sin idé under kort tid och till låga kostnader - men inte om produkten kräver lång utvecklingstid och stort kapital. Även om den sedan blir starkt efterfrågad är det ofta svårt att få betalt av tillverkare som utnyttjar idén.

PRV och Vinnova lämnade i oktober en rapport till regeringen: ”Kartläggning och analys av det offentliga stödsystemet för hantering av företags immateriella tillgångar”. Den bör inte vara sista ordet till regeringen i denna fråga. Sverige är känt för sina idérika forskare och entreprenörer. Om inte också den yppersta eliten av dessa har bra villkor för arbete och kapital, då förlorar vi alla.

Företag i Sverige kan alltid vara konkurrenskraftiga. Det är bara att betala löner lägre än omvärldens. Men som framlidne ekonomiprofessorn Erik Dahmén ständigt underströk: det är utvecklingskraften som avgör levnadsstandarden. Lägre löner hos Astra Zeneca hade inte gett fler idéer i Södertälje.

En forskare på Nobelpristagarnivå har uppslag, som kan ge miljardinkomster - till forskaren, företagsamheten och skatteverket. Det har varit mycket tal om att entreprenörer älskar risker. Alla entreprenörer har idéer och drivkraft, men de flesta tar inte vilka risker som helst.

Ska svenska löntagare och företagare säkra sin standard, då måste risktagandet minska för lovande men osäkra projekt på högsta teknologiska nivå, som kan värderas först efter lång tid. Även stora företag tvekar att satsa på angelägna områden. Nya mediciner mot infektioner till exempel, kan ta tio år att utveckla, och då har halva patenttiden gått.

Ännu svårare är det för en forskare som inte är anställd av ett stort företag eller staten. Här behövs en reform, som gör det lättare att arbeta långsiktigt även för dem som är entreprenörer i både vetenskap och affärer.

Det är ingen tillfällighet att företag som Ikea och H&M blivit svenska världssuccéer. Om det från början krävts en procent av dagens värde för att kunna testa affärsidéerna, hade de troligen stupat på kapitalbrist i starten.

Tidskrävande, kapitalslukande men till slut kommersiellt framgångsrika innovationer måste bli framgångsrika också för innovatörer inom högteknologi. Det behövs en starkare statlig uppbackning både i starten och i slutet för affärsmässiga, briljanta tekniska idéer.

I dag är det så att patentstölder är civilmål, och att staten därför inte ingriper. Civilmål gäller däremot inte för bankers besvär med bankrånare. Staten bestraffar dessutom ungdomar som piratkopierar men inte företag som stjäl idéer – också en intressant signal.

Vi hoppas att regeringens kommande innovationsproposition utmärks av nytänkande.

Dan Brändström, ordförande UppfinnarKollegiet

Carl-Johan Westholm, vice ordförande UppfinnarKollegiet