Fram till och med år 1995 tillförsäkrades Sveriges elkonsumenter sin dagliga dos av elektrisk ström av en grupp ansvarskännande naturvetenskapsmän. De tillhörde, det nu glömda skrået, elkraftingenjörerna.

De tog sitt uppdrag på stort allvar. Hängivet ställde de upp för abonnenterna, både helger och nätter. ”Abonnenterna måste få sin el” sa de och lade allt åt sidan när plikten kallade. De var medvetna om branschens långa ledtider och var därför tidigt ute med att investera i nya anläggningar. Anläggningar som stod beredda att tas i bruk när de behövdes.

De var medvetna om det ansvar som monopolet medförde och var därför återhållsamma med lönenivåer och vinstutdelning. För att hela Sverige skulle garanteras el i tillräcklig mängd byggde de stamlinjenät över hela landet. Stamlinjenätet medförde också att elkraften fick samma prisnivå oavsett var abonnenten fanns i landet. Teknikerna hade byggt upp ett naturligt landsomspännande tekniskt prisområde för Sverige.

År efter år visade statistik att svenska elabonnenter hade ett av världens lägsta elpriser och dessutom en tillgänglighet som låg i världstopp. Både när det gällde produktion och distribution dominerades branschen av statliga Vattenfall och kommunägda Sydkraft.

Men då kom marknadsliberalerna och politikerna.

Norge saknade stamlinjenät av svensk modell med flera prisområden som följd. Norrmännen såg fördelar i en friare prissättning på el och en fördel för Norge om den friare prissättningen infördes även i Sverige. Detta föranledde svenska politiker att döma ut kraftingenjörerna och kraftbranschen med den nedlåtande formuleringen att ”Kraftbranschen var så nedgången att något måste göras”. Konkurrens på en fri marknad var den medicin som skulle bota branschen.

I enighet beslutade riksdagen att lyssna på norrmännens önskan genom att avreglera den svenska elmarknaden från och med 1996.

Avregleringen medförde inledningsvis en nervös marknad med sjunkande elpriser och dålig lönsamhet som följd.

Ett kommunråd, i en mellansvensk kommun som jag arbetade mot då, uttryckte att kraftföretag inte var något att ha. Det var en bransch med små vinster och stora risker ansågs det i ägarnas styrelserum. De svenska ägarnas klagorop hördes i grannländerna som erbjöd sig att ta över skräpet. På så sätt blev syd- och mellansveriges kraftbransch Tysklands, Finlands och Norges egendom. Strax därpå steg priserna och vinsterna för de nya ägarna. Svenska Staten hade varit klok nog att behålla Vattenfall medan kommunerna nu satt med ”Svarte Petter”.

Danskar demonstrerade mot kärnkraft och Sverige tar emot en begäran från Danmark om att stänga Barsebäck.

Sverige följer lydigt deras krav och Barsebäck stängs. Barsebäcks nya tyska ägare får ersättning för den kraft som verket, genom stängningen, inte fick producera. Elbehovet kvarstår dock och leder till att våra grannländer kan öka sin produktion och med stigande lönsamhet leverera elkraft till Sverige.

Med avregleringen kom också marknadsprissättning på elkraft. Det svenska underskottet pressade upp prisnivån och vinsterna för grannländernas producenter. De hade nu fått betalt för Barsebäcks uteblivna produktion. De hade också höjt vinstnivån på kraft som de producerade i Sverige, liksom den kraft de exporterade till Sverige.

Som ovan beskrivits hade de svenska kraftteknikerna tidigt byggt ett landsomfattande stamlinjenät, som medfört ett enhetligt tekniskt nationellt prisområde. Ett naturligt prisområde för enhetliga elpriser över hela Sverige.

Med stängningen av Barsebäck uppstår obalans och under perioder med hög elkonsumtion blir det svårt att tillgodose södra Sverige med el. Sverige väljer då att prioritera svenska konsumenter och därför minska leveranserna till Danmark.

Detta får Danmark att ilskna till och via EU begär Danmark att Sverige skall delas upp i prisområden. Sverige gör lydigt som omvärlden önskar och inför fyra politiskt motiverade prisområden.

Sydsvenska konsumenter har genom elavgifter betalat för uppbyggnad av Barsebäck, för stamlinjenät och för Barsebäcks uteblivna produktion. De tvingas nu också att betala prispålägg för den ersättningskraft, som produceras eller tas in från utlandet för att täcka den kraft som Barsebäck inte producerar.

Den kapacitetsbrist, som stängningen av Barsebäck medförde, har ännu inte lett till några förstärkningar i stamlinjenätet. Prisområdesreformen ger betydligt högre elpriser i sydsverige men genererar inga nya kilowattimmar. Under trycket av höga priser kan det dock hända att några företag drar ner på verksamheten. Den då under pristrycket frigjorda elkraften kan levereras till Danmark så att danskarna åter blir glada.

Sverige hoppas nu att ersättningskraft ska kunna tas in från Tyskland, men Tyskland uppges ha svarat att de ingen kraft har att exportera, eftersom de beslutat att avveckla kärnkraften. Kan detta möjligen ordnas upp genom att Sverige i likhet med Danmark ilsknar till?

Prisområdesbeslutet är det senaste i raden av märkliga beslut inom energiområdet.

Kraftbranschens omreglering har medfört kraftigt höjda priser, sämre tillgänglighet och kraftbrist. Överpriserna har vuxit till ekonomiska bekymmer för svenska konsumenter och företag men sköna vinstpengar för våra grannländer.

Frågor formulerar sig:

Har de marknadsliberala krafterna arbetat till fromma för Sverige och svenskarna?

Kan det vara så att våra valda ombud vill väl för Sverige men saknar kunskap och det goda omdömet?

Kan det också vara så att det glömda skrået kraftingenjörerna ville väl, hade kunskap och det goda omdömet?

Vad måste göras nu?

* Ta snarast bort politiska prisområden.

* Vattenfall ges uppdrag att bygga nya vattenkraftstationer i Norrland.

* Svenska Kraftnät ges uppdrag att med högsta prioritet göra de förstärkningar som krävs i stamlinjenätet.

Ett fritt land måste vårda sin frihet.

Göran Eriksson, pensionerad krafttekniker