Vattenfalls miljardprojekt med infångning av koldioxid från skorstenarna vid de tyska kolkraftverken har gått i stå. Koldioxiden skulle grävas ner i diverse underjordiska formationer för evig framtida förvaring. Metoden kallas CCS, Carbon dioxide Capture and Storage. Ingen delstat i Tyskland vill stå som mottagare av denna koldioxid eftersom man inte vågar lita på att den inte sipprar upp igen. Vattenfall har därför skrinlagt alla planer på att fullfölja projektet.

Enligt EU-kommissionen går det inte att minska vare sig EU:s eller världens koldioxidutsläpp med 50 procent fram till 2050 utan att använda CCS. Som en konsekvens av det har kommissionen under 2009 delat ut en miljard euro till projekt som vill fånga in och lagra koldioxid.

Man räknade med att till 2015 satsa 7 miljarder euro (bortåt 70 miljarder svenska kronor) för att utveckla 12 anläggningar för koldioxidlagring i Europa. Hur EU agerar i den nya situationen återstår att se.

De bortkastade miljarderna illustrerar hur viktigt det är att tänka efter före. I augusti 1986 fick man en illustration på riskerna med lössläppt koldioxid. Vid lake Nyos i Kamerun i Afrika kokade naturligt bildad koldioxid upp ur sjön i form av ett jättelikt moln. 1700 människor och tio gånger fler djur dog inom loppet av några minuter. Utöver det är det inte svårt att räkna ut att en världsomfattande CCS-verksamhet skulle kosta hundratals kronor för var och en av jordens invånare, årligen.

Flera debattartiklar på den här sidan förutom publicerad litteratur visar att det finns ett alternativ till CCS som heter CCR där R står för Recycling. Man fångar upp koldioxiden på samma sätt som i CCS men man kombinerar koldioxiden med väte och producerar metanol som kan ersätta bensin eller DME som i sin tur kan ersätta dieselolja. Man skapar på det sättet ett kretslopp för koldioxiden och man slipper plocka upp mer fossila bränslen från jordens innandömen till allt högre kostnader.

På Island har man startat den första fabriken i västvärlden för produktion av metanol med CCR.

Volvo och Chemrec prövar DME tillverkad av svartlut för lastbilar som nu gått över 200 000 km. De första DME-mackarna finns redan på plats, bland andra en i Kungens kurva.

Introduktionen av CCR kommer naturligtvis att ta sin tid men om EU skulle satsa sina miljarder på den metoden skulle processen säkert påskyndas. Det skall sägas att det går åt mycken el i CCR-processen men den är som klippt och skuren för att ta hand om elen från vindkraftverken, som på det sättet inte för dyra pengar behöver läggas ut på nätet.

Bengt Lindhé, docent vid SLU och medförfattare till boken, "Drivmedel av koldioxid och vatten".